Jag är glad över att min mormor har vaccinerat sig mot covid-19. Det var ett beslut hon tog tidigare i år. Det betyder ju bara mer tid för mig att sitta i hennes kök och äta maten som endast mormor kan få till så bra. När jag inte sitter i hennes kök, ringer jag henne. Jag undrar om hon inte ibland önskar att hon stängt av ljudet på mobilen inför nästa samtal, då samtalen från mig egentligen öser in dagligen.
Min mormor har inget större behov att uttrycka en dysterhet över att vara ensam. Hon har ju mig och en handfull med andra barnbarn som hör av sig till henne. Så det är inte min mormor jag tänker på när statistiken på senaste har visat att allt fler äldre har känt sig ensammare sedan pandemin bröt ut. Det är just de äldre som promenerar längs gatorna i Uddevalla jag tänker på. Ibland fångar jag deras blick. Deras ögon värmer till när vi får ögonkontakt. Kanske ser de sina egna barnbarn i mig?
Covid-19 har väckt en stor rädsla inför vad man innan tog för givet. Att äta en god middag en helg hos sin mormor. Eller spela schack i trädgården med sin farfar. Nu har man i stället försökt övertyga varandra att samtalen över telefonen ska vara tillräckliga. Är de verkligen det?
Givetvis har det en värmande effekt att få höra rösten av de sina, allra mest kan jag tänka mig från sina barnbarn för en äldre mormor eller morfar, men är de där samtalen tillräckliga?
Jag är lika beroende av min mormor, som min mormor är beroende av sitt barnbarn. Att hålla kontakt under en sån här dyster tid kommer för mig som en självklarhet.
Jag undrar om det inte egentligen har tagit en annan riktning. Då allt fler äldre, som antingen bor kvar hemma eller på ålderdomshem, har påstått sig känna sig allt mer ensamma och utan daglig kontakt av släkt och vänner. Nu är det ett tag sedan pandemin bröt ut och man införde restriktionerna som har skurit ned på fysisk kontakt. Under tiden som har passerat, har samtalen då verkligen ökat? Jag undrar i stället om de inte har minskat.
Så kanske ska man ta sig en funderare. Tänka till lite när man senast hörde av sig till de äldre i sin familjeskara. Var det en vecka sedan, en månad sedan eller kanske till och med i början av 2020 då den första stora vågen av covid slog till i Sverige?
Min mormor är den äldsta som finns kvar i min familj. Om jag inte hade haft möjligheterna till att träffa henne nu under pandemin skulle jag aldrig riskera den dagliga rutinen med det där lilla samtalet varje dag. Jag är lika beroende av min mormor, som min mormor är beroende av sitt barnbarn. Att hålla kontakt under en sån här dyster tid kommer för mig som en självklarhet. Nu, om någonsin, så lär man ju känna sig ensam med restriktionerna på såväl arbetsplats som skola. Vissa dagar sitter man ju bara ensam hemma, hela dagen lång. Då spelar det där samtalet ganska stor roll.
Så jag undrar, sitter en äldre dam eller farbror framför sitt köksbord och inväntar det lilla samtalet de så länge önskat efter? Är det de äldre som promenerar längs centrum som, enligt statistiken, har medgett att de känner sig allt mer dystra i sin ensamhet på grund av pandemin?
Kanske är det upp till var och varannan av oss att faktiskt ringa våra äldre för att själva få höra deras svar.
