”Väljarnas förtroende för samhällsinstitutionerna är stabilt.” Så lyder en sammanfattande rubrik över ledaren i Bohusläningen den 11 januari. Texten är skriven av Lars Kriss, som visserligen ger flera exempel på tillkortakommanden i Sverige på senare tid, men ändå anser att svenska folket ”gillar demokratin, men inte partierna”.
Det är en diskutabel uppfattning. En färsk undersökning från Brå (Brottsförebyggande rådet) visar, att allmänhetens känslor av oro och osäkerhet ökat kraftigt under det gångna året. Vi lär ha cirka 130 så kallade utanförskapsområden i vårt land, en skrämmande hög siffra. Nästan dagligen får vi reportage med bilder från de värsta av dessa områden, där polis, brandkår och ambulanspersonal angrips av huliganer med stenar och andra tillhyggen.
Senast under nyårshelgen visades rena upploppen från Möllevångstorget i Malmö, där grova raketer riktades som vapen mot människor och byggnader. Staten, som i princip ensam får utöva våld i sitt försvar av lag och rätt, har i praktiken kapitulerat för den rena kriminaliteten i dessa 130 områden. Dessutom vet allmänheten sedan länge, inte minst på landsbygden, att det ofta inte är meningsfullt att försöka ringa polisen, för denna kommer antingen inte alls eller för sent.
Denna uppräkning av aktuella problem i dagens Sverige kan många läsare förlänga utifrån egna erfarenheter. Lars Kriss verkar visserligen vara bekymrad över partiledarnas över lag låga förtroendesiffror men citerar trots det med gillande en krönikör i Dagens Samhälle, som hävdar, att det inte finns något ”utbrett missnöje mot den granskande och dömande makten.”
Han menar alltså, att folket ”gillar demokratin, men inte partierna. ”Vad betyder i så fall honnörsordet ”demokrati”? Är det en luftig abstraktion, en önskedröm eller kanske en ren utopi? Det finns tyvärr anledning att oroa sig för framtiden för vår liberala form av demokrati, som är en ömtålig och sällsynt planta i Vår Herres stora trädgård.
Vi glömmer så lätt, efter 200 års fred och stora framsteg i levnadsstandard och humanitet, att vi, i ett globalt perspektiv, är ovanligt privilegierade i vårt hörn av planeten. Så knäckfrågan lyder: kan vår form av demokrati försvara sig själv mot inre och yttre fiender den dag vi har ett skarpt läge?
Carl-Axel Backman