Sitter under mitt makalösa gullregnsträd och funderar. Det är nu 50 år sedan brytningsåret 1972, året då Olof Palme stod i talarstolen under FN:s första miljökonferens i Stockholm. Han var väl ingen favorit bland miljöaktivister. En Palme som just tillåtit OK att bygga sitt stora raffinaderi vid Brofjorden, som ville bygga ut Vindelälven men just förlorat den striden och som året innan godkänt planerna att såga ner de berömda almarna i Stockholms Kungsträdgård. Jag var där och såg.
Skäggiga unga kulturaktivister i träden och distingerade herrar och damer från Östermalm blandat med vanligt folk, nedanför. Palme och Stockholms ”starke man” Hjalmar Mehr (s) – Almar Ner i folkmun – fick till slut ge sig. Almarna står ännu kvar, nu i vacker sommargrönska, tack vare att människor på 70-talet förstod att en vital demokrati är helt beroende av människors vilja att göra motstånd mot det politiska systemets kortsiktighet. Politiker har väl alltid önskat att deras politik ska få vara i fred och inte ifrågasättas av gatans parlament. Almstriden blev en miljö- och klimathistorisk seger för den civila olydnaden.
Ett slags ”tipping point” för kritiken mot den blinda framstegs- och tillväxtoptimism som ännu dominerar i dagens klimatkristid. Politikers rädsla för sådant folkmotstånd kan ta sig olika uttryck, som när i dag Moderaterna kräver att hårdare tag ska tas mot klimataktivister i form av obligatorisk häktning och höjda minimistraff för till exempel tant Selma, som sätter sig i vägen för den stora skogsavverkningsmaskinen i gammelskogen, eller när socialdemokraterna i EU vill förhindra att världens höga ledare och statschefer skulle kunna ställas inför rätta som ”naturmördare” vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag, vilket många andra EU-länder vill.
Vår tid känns ibland lätt absurd. Vart är vi på väg? Vad vill vi egentligen? Krisrapporteringen i media är massiv. Människor är irriterade och arga för så mycket. Dock inte över att fåglar i Indien nu faller döda ner till marken i den livsfarliga 50-gradiga hettan. Visst är det synd om fåglarna, men här handlar det om de ständigt stigande bensin- och elpriserna, eller att få stå i kö i månader för passet och i timmar framför flygplatsens säkerhetskontroll med små rullväskor i handen. Du välmående människa i vårt land – är din flygresa till den soliga och sandiga badstranden, ditt enskilt största CO2-utsläpp du gör i år, verkligen nödvändig? Fundera. Fyra människor av fem på jorden har aldrig suttit i ett flygplan. Är det värt skadan och allt besvär resan förorsakar mig? Kanske ändå inte. Kanske borde vi avstå.
Ligger nog kvar i min vilstol, lyssnar till humlesurret och ser upp mot gullregnets stora guldgula blomklasar som regnar ner från en blå himmel. Fint. Svensk sommar. Kan det vara bättre?
Sture Boström
Uddevalla