För drygt ett år sedan gav socialutskottet regeringen i uppdrag att tillsätta en ny narkotikakommission. Tvärsäkerhet och katastrofscenarier har allt för länge fått blockera ett mer öppet och förutsättningslöst kunskapssökande. Uppdraget har dock låtit vänta på sig och vidden av det hela har diskuterats. Att Sverige har det överlägset högsta antalet narkotikarelaterade dödsfall i EU visar emellertid att saken brådskar. Till exempel har motståndet mot sprutbytesprogrammen på många håll varit mycket segdraget. Att som på många andra håll i världen släppa haschet fritt är i vårt land bara inte att tänka på. Ett sådant hot mot gängkriminalitetens kassako kunde ju få allvarliga ekonomiska konsekvenser för de inblandade.
LÄS MER:Polisens teori: Här lastas kilovis narkotika ut till langare i Uddevalla
Därtill har det under decennier varit möjligt för lite vem som helst att starta ett eget behandlingshem. I och för sig finns en omfattande forskning som tyder på att terapeutens personlighet kan vara betydligt viktigare än den rätta terapin eller det rätta programmet då det gäller att åstadkomma förändringar. Även om kriminalvården fortfarande söker efter den rätta terapimodellen. Behandlingshemmens resultat har heller inte fått alla socialkontor att göra vågen. Därtill vet jag från min egen uppväxt och forskning att självhjälp och självläkning i en hel del fall kunnat åstadkomma smärre under. Vad gäller alkohol- och tobaksberoendets område är vi därtill många som har bekanta vilka både kunnat hyfsa sitt alkoholintag och slutat röka på egen hand. Men sådana konstateranden är kanske inte de allra mest populära inom behandlingsindustrin och institutionsforskningen.
LÄS MER:Flera narkotikanätverk sprängda – skapar oro bland kriminella
För att i någon mån komma tillrätta med risken för självuppfyllande profetior är det viktig att framhålla vikten av en förutsättningslös forskning. Att till exempel några narkomaner i Göteborgs första generation injektionsmissbrukare tog vägen via amfetamin för att på så vis lättare komma ur sitt opiatmissbruk är ett förhållande som för många år sedan borde ha lett till ett mer förbehållslöst konstaterande. Både i Stockholm, Göteborg och Malmö finns emellertid ett antal högkompetenta och djupt kunniga professorer möjliga att koppla in för en mer förutsättningslös och bred ansats med avsikt att komma tillrätta med den hittills högst misslyckade svenska narkotikapolitiken. Att flera av dessa numera har pension gör dem sannolikt än mer lämpade för en förutsättningslös sammanställning och kompletterande forskning om vad som egentligen hjälper.
Christer Ahlman
sociolog och fil.dr. i socialt arbete