Svar till Bengt Sörensson 3 juli
LÄS MER:I Sverige finns många fattigpensionärer
Eftersom jag är ensamstående får de övriga två exempel som jag tar upp samma civilstånd.
Exempel nummer 1 är en man som har levt livet i sakta mak med tanke på att staten tar hand om honom när han blir pensionär. Han bor i en lägenhet med en hyra på 7 000 kronor. Hans garantipension är 8 651 kr och han får 6 540 kronor i bostadsbidrag. Detta bidrag är skattefritt. Skatten på de 15 191 kronorna blir då 1 100 kronor. Han har alltså 14 091 kronor i disponibel inkomst.
Exempel nummer 2 är en 50-årig man som har invandrat till Sverige och blir svensk medborgare. Han har aldrig kunnat försörja sig själv, utan har levt på bidrag i 15 år fram till sin pension. Han har aldrig betalat en krona i inkomstskatt. Mannen bor i en lägenhet, hyran är 7 000 kronor, och även han får 14 091 kronor i disponibel inkomst.
I exempel nr 3 tar jag mig själv som exempel. Jag har jobbat som snickare från 14 till 67 år, de sista fem åren på halvtid på grund av ett utslitet knä. Jag har inga som helst problem med att avslöja vad jag har i statlig pension. Den är 18 000 kronor minus 4 320 kronor i skatt. Min disponibla inkomst blir 13 680 kronor, alltså 400 kronor mindre än den man som aldrig har betalat en krona i inkomstskatt.
Är jag då fattigpensionär? Nej, redan som 20-åring tecknade jag två privata pensionsförsäkringar. Jag har alltid varit sparsam och har ett ISK-konto. Jag bor i en villa byggd med egna händer.
När man diskuterar politik med vänsterfolk blir man upplyst att de som bor i villa inte betalar någon hyra. Jag anser däremot att villans omkostnader kan kallas hyra. De säger också att villaägare är stora kapitalister, så därför borde fastighetsskatten och kapitalskatten höjas.
Om jag inte hade sett om mitt hus, jobbat 53 år, gjort min plikt och inte bara krävt min rätt som somliga gör, hade jag också varit en fattigpensionär. Men jag hävdar bestämt att det måste löna sig att ha arbetat.
Bengt Larsson
Smögen