Caracallas termer, Romarrikets största och mest kända badanläggning, välkomnade badgäster i över trehundra år. Sturebadet i Stockholm har varit en fungerande badanläggning sedan 1885. Det är robusta, hållbara, tidlöst vackra anläggningar som underhållits, renoverats och kunnat anpassas efter förändrade förutsättningar.
När Walkesborgsbadet invigdes 1975 var det en av Uddevallas märkesbyggnader - en unik byggnad, med egen karaktär, ritad av den norske arkitekten Jarl Osnes. Kommunen investerade nio miljoner kronor (runt 55 miljoner i dagens pengavärde) och fick ett modernt, väldimensionerat badhus på cirka 2800 kvadratmeter. Bassängerna byggdes i vattentät betong som beräknades hålla i ett hundra år. Men redan efter 46 år ansågs badet uttjänt. Byggnadens framtid är nu oviss efter att ha ersatts av Rimnersbadet.
Idag har Uddevalla ungefär lika många invånare som 1975, men det nya Rimnersbadet är nästan dubbelt så stort som Walkesborgsbadet och betydligt dyrare. Det är ett exempel på en trend i svenska kommuner. Flera stora simanläggningar byggs samtidigt som mindre simhallar rivs. Med dem försvinner inte bara arkitekturhistoria, utan också platser för gemenskap och minnen.
I Ulricehamn, där ett gammalt reningsverk ska ersättas, har kommunen antagit en vision om boende, kultur och rekreation i ett omarbetat planprogram. Man undersöker hur befintliga byggnader kan integreras i stadens utveckling. Tänk om Uddevalla kunde ge Walkesborgsbadet samma möjlighet innan det försvinner för alltid?
Genom en snabb försäljning av Walkesborgsbadet och kringliggande mark förlorar staden möjlighet och makt att förverkliga ambitioner som ”levande centrum”. När ett publikt rum som en offentlig simhall har flyttats ut i stadens periferi förlorar vi också dess livlighet.
Många Uddevallabor minns kanske fortfarande rivningshysterin på 1960-talet, då till exempel stadshotellet jämnades med marken. Gör vi om samma misstag? Kommande generationer kommer att få leva med vår stadsplanering under lång tid framöver och döma oss därefter.
Att riva simhallar som inte ens använts av en generation för att ersätta dem med större och dyrare byggnader är ohållbart. För att möta våra klimatmål måste vi bli mer varsamma med vad vi bygger och hur vi bygger.
Den slit-och-släng-attityd vi har till befintliga byggnader måste förändras. Byggnader som inte längre tjänar sitt ursprungliga syfte måste ses som en resurs – både materiellt och klimatmässigt. Uddevalla har nu en chans att skapa något unikt genom att undersöka möjligheten att transformera Walkesborgsbadet till en ny funktion, snarare än att låta det bli upp till privata aktörer att riva och bygga något nytt. Det kräver kreativitet och mod men också eftertanke och självkänsla– har Uddevalla det?
Veronica Hejdelind,
älskar simhallar och driver kontoret HallemarHejdelind
Julia Niklasson,
inredningsarkitekt med intresse för stadsplanering
