I en artikel i Bohusläningen (22 oktober) framförs på nytt kritik mot Ljungskile folkhögskola, denna gång från en lärare som var anställd i två månader våren 2021 (inte 2020 som det står i artikeln). I artikeln beskriver hon folkhögskolan som sekteristisk, dogmatisk och förtryckande.
Precis som med de tre tidigare artiklarna är jag framför allt kritisk till hur Bohusläningen hanterar dessa beskyllningar. Det är problematiskt att tidningen så lättvindigt publicerar anklagelser utan att först försöka ta reda på om den bild av skolan som artiklarna ger är korrekt.
Artikelserien kallas "granskning", men så mycket av den varan är det inte. Istället får några personer berätta sina historier, som skolledningen därefter ombeds att bemöta. Men är någon förvånad över att rektorn inte kan uttala sig om enskilda personal- eller deltagarärenden i media? Det är en vedertagen princip som Bohusläningen borde känna till, och inte antyda att det är något konstigt eller skumt.
Denna princip innebär ett dilemma för den som blir anklagad. Just därför är det så viktigt att tidningen förvissar sig om att det finns fog för kritiken innan den fattar beslut om publicering.
Det skulle den till exempel kunna göra genom att besöka skolan och intervjua några lärare, både nyanställda och de med längre erfarenhet. Hur arbetar ni pedagogiskt här? Hur är arbetsklimatet? Ligger det något i den här kritiken? Ännu efter en månad har Bohusläningens reporter inte synts till, vilket är anmärkningsvärt.
Tidningen skulle också kunna prata med nuvarande deltagare, fackliga representanter och externa samarbetspartners, till exempel studievägledare på gymnasieskolor. Vad har de sett? Allt i syfte att söka svar på frågan: ligger det någon sanning i anklagelserna? Och får den inte svar som styrker kritiken så kanske det inte är en god idé att publicera. Risken finns ju att obefogad kritik framförs för att skada en motpart.
God journalistik måste först och främst försöka ta reda på vad som är sant – inte till varje pris lyfta fram kritiska röster.
Men sanningssökandet i Bohusläningens granskning är inte helt uppenbart för mig. Det gäller till exempel den så enkelt kontrollerade uppgiften om att det förekommit obligatoriska andaktsstunder på skolan. Trots att den dementerats vid ett antal tillfällen och av en rad personer så sprids uppgiften genom försåtliga formuleringar vidare i artikel efter artikel, nu senast i båda de artiklar som publicerades 22 oktober. Varför? Om Bohusläningen vill granska något så kan väl detta vara ett utmärkt uppslag: gräv fram och presentera fakta som styrker vad Bohusläningens källor sagt om sina upplevelser.
Jag anser alltså att Bohusläningens "granskning" av folkhögskolan är dålig journalistik. Den skadar folkhögskolans rykte för lång tid, vilket är allvarligt i sig. Men den riskerar också att skada förtroendet för journalister och medier i allmänhet, och Bohusläningen i synnerhet. Om inte annat försvårar den därmed Bohusläningens möjligheter till verkliga granskningar i framtiden.
Stefan Johansson
Lärare i journalistik Ljungskile folkhögskola
Svar direkt:
Om två före detta lärare och två före detta elever lyfter allvarlig kritik mot en skola som finansieras av skattemedel, kritik som styrks av olika dokument som vi tagit del av, så är det självklart för oss att inleda en granskning. I takt med att vi publicerat artiklarna har fler före detta elever hört av sig och instämt i kritiken.
Ansvariga på Ljungskile Folkhögskola har enligt god publicistisk sed fått tillfälle att bemöta kritiken och Stefan Johansson får härmed ytterligare en chans att bemöta kritiken, som han menar helt saknar grund. Vi vill nämligen inte lägga munkavle på de som är kritiska mot vår journalistik, utan låta även kritikerna komma till tals.
Gunilla Håkansson,
chefredaktör