Nu är jag inlagd på en psykiatrisk avdelning på Näl, Trollhättan, berättar signaturen.
Nu är jag inlagd på en psykiatrisk avdelning på Näl, Trollhättan, berättar signaturen. Bild: Lina Salomonsson

Med självskadebeteende på avdelningen - skickas hem!

Nu är jag inlagd på en psykiatrisk avdelning på Näl, Trollhättan, berättar signaturen.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Jag är trettiosex år och har borderline. Jag har ett svårt självskadebeteende. Det har gått i perioder från och till sen jag var arton år. Mycket tid har jag tillbringat inom slutenvården, men jag har också fått hjälp med olika terapeuter i öppenvården. Inget tycks riktigt hjälpa. Nu är jag inlagd på en psykiatrisk avdelning på Näl, Trollhättan. Den här avdelningen har en regel. Det är att om man skadar sig blir man utskriven. Det är förbjudet att skada sig på avdelningen.

Men de senaste veckorna har jag skadat mig flera gånger, på grund av ångest och en inre röst jag har som ger direktiv vad jag ska göra. Det är som en drog; ger omedelbar lindring från oron och ångesten. För några dagar sedan fick personalen nog av mig och sa att det är förbjudet att skada sig på avdelningen. En läkare från akuten kom sent på kvällen och personalen berättade hur det låg till. Läkaren och jag hade inget samtal, han bara sa att okej, då skriver han ut mig.

ANNONS

Jag visste att det skulle vara till bedrövlig oro för mina föräldrar om jag åkte hem på det här sättet, så jag valde att inte kontakta dem. Men en god vän som låg på mitt rum blev också förfärligt orolig. Jag gav henne mammas telefonnummer, motvilligt, och mamma ringde strax upp mig där jag satt på bussen hem. Mamma åkte till Uddevalla, där jag bor, och mötte upp mig med bilen. Jag var totalt utpumpad och trött och lyckades somna av utmattning.

Nästa morgon kom tvångstankarna tillbaka, att jag skulle skada mig själv. Hemma fanns ingenting som stod mellan mina tankar och mina handlingar. Så jag skadade mig allvarligt. Jag ringde mamma för hjälp att komma till vårdcentralen, men när hon såg såret jag åstadkommit ringde hon ambulansen, som snart vara där. Ambulanspersonalen var bra, human, brydde sig. Jag gavs inga uppläxningar om att inte skada mig. Hon förstod att det inte var vad jag egentligen ville. Att ångesten tvingade mig.

Jag gav inga löften om att inte skada mig på avdelningen igen. För jag har stor respekt för löften och visste hur svårt tvingande behovet av självskada är. Men jag sa att jag skulle göra mitt bästa. Så jag blev åter inlagd på avdelningen, där jag är nu. Jag förstår att mitt självskadande satte käppar i hjulet för personalen. Att de stod handfallna och inte visste vad de skulle ta sig till. Jag är ledsen att vara till så stort bekymmer. Jag känner mig som ett problembarn.

ANNONS

Men att skicka hem någon en sen kväll, med det måendet jag hade, anser jag vara högst orimligt. Det kunde ha gått helt åt skogen och gjorde det till viss del. Att ha en regel att inte få skada sig på avdelningen har varit deras princip många år, som jag förstod det av en läkare jag fick träffa igår, från en annan avdelning. Utvecklingen av vården för självskadare tycks inte prioriteras. Med självskadebeteende känner jag mig jobbig och till stort besvär. Men fenomenet är inget jag egentligen vill vara fast i. Det är inget värdigt liv. Så att behandlas som ett problem och skickas hem som straff tycker jag är mycket olyckligt. Det hjälper inte mig, uppenbarligen. Jag kom tillbaka med ambulans.

Snälla uppmärksamma problemet och hjälp mig ifrågasätta. Det måste finnas någon annan lösning än att skicka hem patienter som skadar sig själva och behöver hjälp med att sluta. Snälla, prioritera den psykiatriska vården och sätt lampan på självskadebeteende.

En patient med självskadebeteende

ANNONS