På ledarsidan i lördagens Bohusläning gör sig Karl af Geijerstam ograverat till tolk för lokala dödgrävare som vill riva upp järnvägen, avindustrialisera kommunen, och omvandla Lysekil till ett än mer förödande krogtätt exklusivt delårsboende. Vem tjänar på det? Vem kan leva på det? ”Fakta är att det saknas tillräcklig efterfrågan på både gods- och persontransporter. Mycket talar för att en upprustning och löpande underhåll inte är samhällsekonomiskt lönsamt”, skriver Karl af Geijerstam.
Men fakta talar väl mer för att en upprustning, och en fungerande spårbunden transportkorridor mellan Lysekils hamn och Bohusbanan skulle vara det samhällsekonomiskt enda förnuftiga. Det skulle avlasta landsvägstrafiken, gynna hamnen och jobben och innebära mindre miljöbelastning. En upprustning kräver ökade godsmängder, och ökade godsmängder kräver en upprustning. Väl medvetna om detta har trafikverket konsekvent vägrat rusta upp banan och gått destruktiva intressen till mötes. Moment 22, och där är vi idag.
Konkurrerande hamnar på västkusten ser helst att Lysekils handelshamn går totalt i graven så man kan bygga ut sin egen verksamhet istället för att samarbeta. Kanske en förklaring till varför Uddevallabaserade ledarskribenter och arbetspendlande lokala partiledare driver ödeläggelsen av Lysekilsbanan så hårt.
I en artikel för någon vecka sedan, på samma tema, om tågtrafik mellan Bohusbanan och resten av världen, (via Lysekils hamn) inleder journalisten med texten: ”Lysekilsbanans framtida öde förenar allt från nostalgiska industrivurmare till miljövänner med återupptagen gods- och persontrafik som gemensamt mål”
”Nostalgiska industrivurmare” måste vara en tankesmedjeprodukt av sämsta sort. Vad tror journalisten i fråga alla produkter hon dagligen använder kommer ifrån. Vi måste naturligtvis ”vurma” för att vi har industri, jobb och transporter som tar hänsyn till både miljön och människors möjlighet att bo kvar, i denna värnade miljö.
Yngve Berlin
kommunstyrelseledamot för Kommunistiska partiet Lysekil