Det diskuteras politiskt ansvar och budget i Coronatider i Lysekil. 

Läste nyligen en bok av (Stig Claesson) Slas, med titeln, ”Du har inget liv att försäkra”. En ”tänkebok” står det i efterorden. Eftersom Coronapandemin ger tid för eftertanke fastnade jag speciellt för ett stycke i Slas bok. Han skriver. ”Men låt oss än så länge respektera den viktigaste paragrafen i Djungelns lag. Fred vid vattenhålet i torrtid.” 

I Lysekils-politiken diskuterades det om ansvar och budget i det korta perspektivet.

Tänk om den dyrköpta erfarenheten av utförsäljning/privatisering av samhällsavgörande funktioner och verksamheter kom att prägla politiken de kommande årtiondena – fan tro't.

LP, M och SD (oppositionen) å ena sidan vill profilera sig som de mest ansvarstagande genom att skjuta på nya budgetbesluten till 2021. S, L, MP och C, (de samverkande) vill å andra sidan profilera sig som de mest ansvarstagande genom att hålla fast vid budget och ha en dubbel bokföring. En traditionellt underdimensionerad budget för ”normalförhållande” och en för Coronakostnader.

Naturligtvis kommer notan för Coronapandemin att bli otrolig och det mänskliga priset ännu högre än det hade behövt bli beroende på långvarig nedrustning och privatisering av vården.

Hur det än blir med det formella kommunala budgetarbetet så kvarstår faktum. Samhället och livsvillkoren för folkflertalet är under attack. Allt, absolut allt måste göras för att minimera det mänskliga lidandet. Ur denna (för oss i västvärlden) nya hotbild växer det fram både goda mänskliga egenskaper såväl som usla. I så motto är allt som vanligt. Viljan att ”ställa upp” och hjälpa finns ännu som mänsklig egenskap men viljan att sko sig är minst lika påtaglig.

I ett längre perspektiv när Coronapandemin avklingat och rensat bordet, med en förändrad demografibild, konkursade företag, havererade verksamheter och …? Vad har vi då lärt oss?

Att sätta rätt värde på vårdpersonalens arbete? (inte bara hurrarop).

Att samarbeta är bättre än mördande konkurrens? 

Att samhällelig planering är bättre än just-in-time anarki? 

Att det finns större värde än materiell välfärd, därtill ruggigt snedfördelad?

Att det var bluff att det saknades pengar/resurser för att upprätthålla och förbättra vård och omsorg i kommuner och samhället i övrigt?

Att, inte minst (K) som hela tiden hävdat att det är den politiska viljan och modet som saknats, inte pengar, hade rätt. 

För plötsligt fanns åttahundra miljarder att dela ut. Gigantiska mängder pengar som främst går till storföretag och banker. Som i bästa fall (för eventuell social oros skull) dröjer med miljard utdelningarna till aktieägarna tills stormen lagt sig.

När det sedan återgår till ”vardagen” och notan skall betalas. Då är det dags för oss många att tänka som vilken restaurangägare som helst. Hindra dem som vill ta springnota, redan vid det dukade bordet.

Värt att tänka på och lära av tycker vi i Kommunistiska Partiet.

<strong id="strong-a4ce6a8b44f6873b793351a868d0d710">Yngve Berlin (K)</strong>