En besökare tar en bild av sin kompis som klättrat högst upp ett av tornen i Lars Vilks konstverk Nimis i Kullabergs naturreservat. På tisdagen fanns ett antal blommor utplacerade runt om i konstverken Nimis och Arx.  Konstnären Lars Vilks omkom i en trafikolycka på E4:an genom Markaryd söndagen den 2:a oktober. Vilks blev 75 år gammal.
En besökare tar en bild av sin kompis som klättrat högst upp ett av tornen i Lars Vilks konstverk Nimis i Kullabergs naturreservat. På tisdagen fanns ett antal blommor utplacerade runt om i konstverken Nimis och Arx. Konstnären Lars Vilks omkom i en trafikolycka på E4:an genom Markaryd söndagen den 2:a oktober. Vilks blev 75 år gammal. Bild: Johan Nilsson/TT

Sann yttrandefrihet innebär de obekvämas rätt att tala

Om döda talar man gott och så även i media denna gång. Och blomsterbuketter sticks in mellan de uppspikade drivvedsbitarna i hans livsverk, den välbesökta, och av myndigheter förföljda, skulpturen ”Nimis” vid Kullabergs strand. Nu är Lars Vilks borta, och en sann satiriker, provokatör och konstnär har tystnat för gott.

ANNONS

Konsten och kulturen skall ju våga provocera heter det. Jag skall visa er en provokation, tänkte Lars Vilks och fick sin ganska amatörmässiga skiss av profeten Muhammed som rondellhund publicerad i lokaltidningen Nerikes Allehanda 2007. Resultatet blev mer explosivt än vad någon, inklusive Lars Vilks, hade kunnat tänka sig. Han fick motta hot från hela den muslimska världen. Svenska flaggor brändes. Två islamistbröder åkte till hans hus med bensin och tuttade på. Is-terrorister skjuter mot honom i Köpenhamn under ett seminarium om yttrandefrihet. Han överlevde flera mordförsök trots att 150 000 dollar utlovades till den som lyckades skära halsen av honom. Den Islamiska konferensen (IOC) med 57 länder kräver att svenska regeringen skulle ”vidta omedelbara bestraffningsåtgärder” mot konstnären och tidningen. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt tvangs komma till Stockholmsmoskén för att förklara sig över en kopp te. Förföljelsen mot honom fortsätter även efter hans död och i veckan kallade Moderna muséets chef konstverket för ”hatiskt” (citatet i sin helhet: ”Att de mycket riktigt blivit som en magnet för hat och hot, diskussion och debatt gör dem absolut till ett intressant fenomen av sin tid – men det gör dem inte automatiskt till intressant konst” redaktörens anmärkning) och vägrar köpa in det, och naturligtvis vågar varken denna eller någon annan tidning avbilda det.

ANNONS
ANNONS

LÄS MER:Moderna Museets chef avfärdar rondellhund

LÄS MER:Hypotetisk Vilksgåva ger Moderna huvudbry

”Jag går dit hunden leder mig” sa Lars och menade då att allt som hände runt omkring var en del av själva konstverket. Lars Vilks fick under många år leva i husarrest som fånge i sitt eget land, varje minut dygnet runt bevakad av en särskild vaktstyrka där allt liv utanför bostadens väggar måste granskas och godkännas.

Lars Vilks var en vänlig, lyssnande, nyfiken, sökande och humoristisk människa. Jag hade förmånen att några gånger kort kunna samtala med honom och frågade bland annat hur han klarade av att leva så. Vilks svarade skämtsamt att han nog även skulle komma att ligga döende på långvården omgiven av livvakter. Det blev inte så. Lars Vilks blev 75 år och slapp hamna på vårdanstalt.

FILE - In this  Aug. 27, 2021 file photo Swedish artist Lars Vilks is pictured during a visit to Warsaw, Poland, for the opening of an exhibition that featured some of his works. Vilks, who had lived under police protection since making a sketch of the Prophet Muhammad with a dog's body in 2007, died in a weekend crash along with two police bodyguards, police said Monday. He was 75. (AP Photo/Czarek Sokolowski, file)  XCS152
Lars Vilks. Bild: Czarek Sokolowski

Den svenska rättsstaten stod upp för honom, men det verkligt obehagliga är att många av hans egna i kultur- och konstvärlden och dess institutioner svek. Olika arrangemang ställdes in och blickar vändes bort när fanatiker med våld ville tysta honom, denne man som alltid envist ställde sig upp i båten när andra för säkerhets skull satt tysta och stilla.

En del menade och menar att man istället bör lyssna och försöka förstå deras fanatism och visa hänsyn. Det handlar ju ändå om religion. En stackars utsatt grupp med känslor. Måste vi inte anpassa våra demokratiska friheter? Bör vi inte ta några steg tillbaka i tystnadens riktning och gå den våldsbejakande extremismen lite till mötes? Detta är vad många som arbetar inom kultur och olika samhällsinstitutioner idag känner sig tvingade att göra. Nej, Lars Vilks tyckte inte så. Sann yttrandefrihet innebär ju just de obekvämas rätt att tala. Lars vågade stå upp för verklig yttrandefrihet och tog konsekvenserna av det. Det är så vi bör minnas honom.

ANNONS

Sture Boström

Uddevalla