”Drygt 100 000 ungdomar riskerar att bli utan något gemene man tar för givet, minnen från en student fylld av glädje och frihet när man springer ut och sjunger i högan sky ’…för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra’”, skriver Andrea.
”Drygt 100 000 ungdomar riskerar att bli utan något gemene man tar för givet, minnen från en student fylld av glädje och frihet när man springer ut och sjunger i högan sky ’…för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra’”, skriver Andrea. Bild: Edvin Bergström

Sätt oss i karantän så vi får en riktig student!

Otålighet, ilska, besvikelse och nästintill förtvivlan. Det är känslor de flesta människor känt under året som gått.

ANNONS

Alla har påverkats; mor- och farföräldrar har inte fått träffa barnbarn, småföretag har fått kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan och ungdomar har gått miste om möjligheter till betydelsefulla minnen. Den stundande studenten som väntar flera tusen 19-åringar är inget undantag. Hjärtat känns tungt i bröstet när jag, och många andra av mina kamrater, tänker på den dagen som för majoriteten av vuxna varit en av de största dagarna i livet.

LÄS MER:Besvikelse bland eleverna när studentflaken ställs in

I köpcentrum får hundratals, om inte tusentals personer vistas inomhus i en och samma lokal. Charterresors popularitet är på uppgång. Influencers festar hej vilt. Mitt i allt detta kaos planeras en övergång från distansundervisning till närundervisning i gymnasieskolor. I mitt fall har vi för stunden närundervisning var tredje vecka. Det planeras att vi ska vara inne vid flertalet tillfällen utöver detta. Är det då inte lite tvetydigt att vi inte får fira en ordentlig student? Jag, och många andra, hade varit hundra procent okej med att inte ha en ordentlig student ifall skolan hade haft strikt distansundervisning, men det handlar om just tvetydigheten. Varför får vi vara i skolan trots att vare sig lärare eller elever har munskydd eller håller avstånd, men samtidigt måste avstå ett flak eller gemenskap med klassen under studenten?

ANNONS

Visst, jag hör er, och jag förstår. Att ta studenten går inte att jämföra med att till exempel skaffa barn, gifta sig eller ta examen från universitetet. Men jag förstår också, med mina ynka 19 år i ryggsäcken att allt har sin tid. Studenten 2021 är för mig det största som hänt i mitt liv, hittills. Och det ska en pandemi nu ta ifrån oss. Minnen från festivaler, konserter och sena sommarkvällar med kompisgänget är redan sådant som kommer saknas min generation, något som varenda vuxen människa i Sverige har privilegiet att själva se tillbaka på och njuta. Låt oss åtminstone ha en någorlunda normal student, snälla.

LÄS MER:Ingen som helst logik i att stoppa oss studenter

Lösningarna är många och enkla, bara man tänker till. Två veckors karantän med strikt hemundervisning innan student skulle innebära minimal risk att man bär på smitta. Munskyddskrav för både närstående och elever som närvarar vid ett utspring. Två meters avstånd mellan olika studenters närstående. Trots dessa enkla och fullt genomförbara lösningar blundar Sveriges politiker och väljer att ta den enklaste vägen ut. Jag tror jag talar för majoriteten av detta års studenter när jag säger att en känsla av orättvisa finns ständigt närvarande i dagens covid-politik. Till råga på allt är majoriteten av personer i de största riskgrupperna redan vaccinerade; i kontrast till förra året, och trots detta hölls en student med utspring och ståhej. Det är med besvikelse jag skriver att det faktiskt rent av känns som att man vill förstöra för studenterna på det som ska vara en av deras mest minnesvärda dagar i livet.

ANNONS

Drygt 100 000 ungdomar riskerar att bli utan något gemene man tar för givet, minnen från en student fylld av glädje och frihet när man springer ut och sjunger i högan sky ”…för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra”. Ja, det råder ingen tvekan om att vi är bra, vi har klarat oss igenom det ingen av oss hade kunnat ens föreställa sig. Ett år utan gos med sina äldre generationer, ett år utan gemenskap med de som står en nära, tre hela terminer utan samvaro med klasskamrater, ett år utan att ungdomsminnen kunnat skapas. Vi vill gå ut i vuxenlivet med åtminstone något positivt att se tillbaka på. Snälla, hör våra röster när vi allt vi ber om är en student vi vill minnas utan vemod eller sorg.

Andrea, student

LÄS MER:Studenten i Uddevalla anpassas efter pandemin