Inga argument bet. Inte att unga tjejers och killars hästverksamhet kommer att störas. Inte att risken ökar för trafikolyckor på den smala vägen. Inte att det finns andra platser att bygga padelhallen på. Inte att partivänner i M och S in i det sista vädjade om att deras kommunpolitiska företrädare skulle tänka om.
Ingenting, absolut ingenting hjälpte. Med en dåres envishet fattade samhällsbyggnadsnämndens majoritet under sin vice ordförande Anna-Lena Heydar (S) samma beslut som förra veckan, det som då upphävdes av länsstyrelsen på grund av misstänkt jäv. Alltså: padelhallen ska byggas just där och ingen annanstans. Inträngd på Ljungskile ridklubbs vinterhage mellan den ordinarie tennishallen och ridhuset. Punkt slut.
Det är för bedrövligt. Och farligt: Exakt den här typen av tondövhet riskerar att bygga på det redan alarmerande politikerföraktet.
Ska då inte tennisklubbens privata företagspartner få bygga sin padelhall? Självklart, men på annan plats. Vid idrottscentret Skarsjövallen, två hundra meter bort, finns till exempel flera tänkbara alternativ.
Jag är säker på att de flesta andra kommuner hade gett järnet för att till varje pris göra båda parter i en sådan här situation åtminstone hyfsat nöjda. Efter torsdagens beslut jublar tennisklubbens ledning, men kanske inte alla medlemmar, medan deras granne ridklubben är gravt missnöjd. En konflikt som ett lokalsamhälle inte har råd med i dessa redan så polariserade tider.
För bara några år sedan var tennisens ordförande mycket upprörd över att kommunen efter flera år inte lyckats ordna fram ersättning för de tennisbanor som togs ifrån dem på grund av byggnation i centrum. Då grep Ljungskile SK in och visade solidaritet; två tennisbanor anlades invid fotbollsarenan. Var finns solidariteten i dag – gentemot ridklubben?
Ridklubben kommer säkerligen att överklaga. En smidigare och snabbare lösning vore att tennisklubben tänker om, avstår från att utnyttja byggrätten, och går ur konflikten med äran i behåll. Det skulle vara en triumf för förnuft och sammanhållning, när politiken svek.
Stefan Edman