"De absurt hätska och hotfulla uttalandena från ledande S-ministrar med Stefan Löfven i förarsätet är oroande", skriver Lennart Svensson.
"De absurt hätska och hotfulla uttalandena från ledande S-ministrar med Stefan Löfven i förarsätet är oroande", skriver Lennart Svensson. Bild: Anders Wiklund/TT

Utrikes ska vi vara diplomatiska – inrikes gäller något annat

Nästa år är det val av ledamöter till riksdag, regioner och kommuner. Valrörelsen har redan satt i gång. De absurt hätska och hotfulla uttalandena från ledande S-ministrar med Stefan Löfven i förarsätet är oroande.

ANNONS

Han talar om hotet mot demokratin, då M och KD söker stöd för sin politik i en del sakfrågor av SD. S-ministrarna gör allt för att brunsmeta SD och indirekt även M och KD. De nämner givetvis inte ett ord om den beroendeställning till ett annat så kallat ytterkantsparti, Vänsterpartiet, som S samarbetat med ända sedan Palmes dagar.

S är panikslaget. I sin makthunger lyckades Löfven efter valet 2018 få till stånd den så kallande JÖK-en, januariöverenskommelsen, med stöd av C och L. Inför valet år 2022 ser förutsättningarna inte lika goda ut för S. De senaste 50 åren har S gått kräftgång. 1970 hade S 163 mandat i riksdagen. 2018 endast 100. En minskning med 63 mandat eller 39 procent. Mellan valen 2014 och 2018 förlorade S 13 mandat. Samtidigt ökade SD från 49 till 62 mandat, samma antal som S förlorade. I en demokrati som Sveriges borde det vara en självklarhet att partierna respekterade valresultaten. Så har inte varit fallet. SD kom in i riksdagen 2010 på 20 vunna mandat. 2018 hade SD ett väljarstöd på 17,53 procent. I längden går det inte att negligera cirka 1,3 miljoner väljare.

ANNONS

Våra nordiska grannländer har på ett klokt sätt kunnat hantera en motsvarande situation som vi befunnit oss i till gagn för sina länders bästa. S var från början, liksom övriga partier, hätskt inställda till SD och allt gjordes för att hålla detta parti och deras väljare utanför berättigat inflytande. Då våra storpolitiker agerar i utrikeskonflikter vill de gärna förorda diplomatin som lösning. Inrikes har vi sett belägg för motsatsen i förhållandet till SD.

För att återkomma till det politiska språkbruket kan man innerligt hoppas att M och KD behåller sitt lugnare och minde arroganta språk och går in för alla de stora sakfrågor, som blivit olösta under nuvarande regering och att de inte faller in i den rännstensdebatt som S-företrädarna bedriver. I kapp med S kräftgång genom åren har ett hätskare och oförsonligare debattklimat sett dagens ljus. Jag tror att många av oss äldre väljare saknar partiledarna för de större partierna under 1950- och 60-talet: Bertil Ohlin för Folkpartiet, nuvarande L, 1944–1967, Tage Erlander för S 1946–1969, Gunnar Hedlund för Bondeförbundet, nuvarande C, 1949–1971 och Jarl Hjalmarson för Högern, nuvarande M, 1950–1961. Dessa partiledare hade respekt och vördnad för varandra och accepterade valresultaten. De ägnade sig åt politiska sakfrågor och då de kommit överens genomfördes politiken till gagn för vårt land.

ANNONS

Lennart Svensson