När svenska folket skulle rösta denna gång stod de flesta inför mycket svåra val. För "spårvagnarna" utgör valen sällan några problem, även om många byter spår under åren - men då rör det sig oftast om redan väl inkörda spår som gått parallellt sedan länge - men detta utan att det innebär några mera påtagliga förändringar i vardagslivet.
Nu hade alla tröttnat på det extrema våld som gjort Sverige ledande i Europa. Det hade varit bättre om Sverige legat sist i den "tävlingen". Den förra regeringskonstellationen skulle nu få betala för det flum som varit uppenbart för varje klarsynt människa, men inte för ”daddahumanisterna”. Nya kvastar sopar bäst och det var dags för räfst och rättarting med mycket hårda bandage - absolut nödvändigt i vissa fall. Men att ställa allt till rätta igen i den delen för oss närmre det godtyckliga rättssystem vi ser i USA. Diskussionen om det extrema våldet passar emellertid inte alls i detta inlägg, men behövdes som en liten förklaring för att förstå människors val.
Återigen, det handlar bara om arten människans väl och ve, inte om den natur som omger oss och som vi lever av. Människan behöver naturen, men naturen behöver inte människan, jordens mest misslyckade art. Ett rovdjur som inte tål någon som helst konkurrens och även om de allra flesta arter inte påverkar vår överlevnad över huvud taget, så jagas de ändå, om inte annat som ett rent nöje, nöjet att döda.
Den nya regeringen med Ulf Kristersson i spetsen har nu förpassat oss flera årtionden tillbaka när det gäller naturskydd, bevarandefrågor och artmångfald. Hela hans anhang består av ekologiska analfabeter rakt igenom. Så länge som de får sitta kvar och regera kommer efterhand ännu fler oreflekterande verkschefer att utses på de viktigaste posterna - de som har en direkt påverkan på naturskydd, jordbruk och fiske etcetera. Den nya regeringen har redan utstakat målen, vinst, hänsynslös exploatering och fickpengar till naturvården. Värre katastrof än Kristerssons gäng har aldrig skådats. Ska man skratta eller gråta?
Erold Coleman