<strong id="strong-da49cc3362c6bbb2ebec00861e9f2c64">Svar till Sven-Arne Thorstensson</strong>

Att anmäla ett brott är att hamna i polisens svarta hål

Ett första exempel: vid ett nattligt inbrott på ett båtvarv i Munkedal blev jag av med dyra maskiner och metaller och jag kände i omedelbar anslutning till brottet behov av att tala med en polis med lokalkännedom. 

Detta gick inte för sig, jag fick överhuvudtaget inte tala med en levande polis. Bara göra en anmälan via en polisväxel i Kiruna(!) där en mottagare av min anmälan faktiskt gäspade ljudligt under audiensen. Några dagar senare fick jag skriftlig underrättelse om att mitt fall var nedlagt. Detta hände för några år sedan. 

Ett andra exempel: för några veckor sedan hade fyra fritidsbåtar inbrott i centrala Uddevalla. Ingen polis med lokalkännedom fanns att tala med, men varje båtägare fick var för sig på polismyndighetens webbsida göra sin anmälan. Ingen samordning här – annars hade väl händelsen åtminstone skapat en notis i Bohusläningen. 

En tredje händelse: vid ett (felaktigt av mig) förmodat pågående inbrott hos en granne ville jag först samtala med en polis om mina iakttagelser. Det gick inte. Telefonisten släppte mig inte vidare om jag inte gjorde en anmälan. På min fråga hur lång tid det skulle ta för en piket att komma till Lysekil om larmet gick om till exempel pågående inbrott eller misshandel. ”Det beror på”, svarade hon. ”Det finns en bil i tjänst och ni är fem kommuner som delar på den. I sämsta fall kan det ta en timme. I bästa fall  finns den redan i Lysekil”.

Är det inte dags att kliva ut i landet igen? Att visa sig bland människorna. 

Jag vill påstå att detta missförhållande inte beror på enskilda poliser. Jag tror det vimlar av frustrerade poliser som känner att de inte får utföra sitt arbete på ett bra sätt. Kanske tvingade att utreda, skriva, utreda igen och vara långt från människorna ute i samhället. 

Är det polisorganisationen som drabbats av elefantiasis? Är det inte dags att kliva ut i landet igen? Att visa sig bland människorna. Att inte vara anonyma i stora polishus i större städer. 

Jo, visst finns det en polisstation i Lysekil – en stad med 8 000 invånare. Den har öppet tre timmar två dagar i veckan. Men bara för skrivbordsärenden som pass, körkort, anmälningar etcetera.

Vi hade också önskat större satsningar på polisen

Då lekte jag med tanken på att vi, i stället för stora centrala enheter, skulle fördela landets alla 30 000 poliser och civilanställda till Sveriges kommuner helt proportionerligt efter kommunens innevånarantal. 

Då skulle Lysekils kommun få cirka 50 heltidsanställda under polismyndigheten. Om vi räknar "bort" semestrande, sjukskrivna och lediga, civilanställda för sig, samt att 40 procent av arbetstiden för en polis utgörs av utredning/kontorstid/utbildning, då skulle det ändå finnas plats för en polisbil med två poliser som patrullerar i kommunen dygnet runt varje dag, året runt. Och som visar sig på platser där frivilligkrafter och kommunen gör tappra försök att stävja brott och missbruk innan det når nivåer som inte går att stoppa.

Vad säger Morgan Johansson, justitieministern, om mitt förslag? 

Men han läser väl inte Bohusläningen. Men det borde han – och kanske bemöta Sven-Arne Thorstenssons synpunkter.

<strong id="strong-15b8e3f634064d5536858600a1e418b2">Gösta</strong>

Härmed bjuder vi in polisen till ett möte i Munkedal

Vi skulle kunna ha 50 polisanställda i Lysekil

Gösta tycker att polisanställda borde fördelas jämnt över hela landet, vilket bland annat skulle innebära att Lysekil får 50 anställda och möjlighet att kunna patrullera dygnet runt i kommunen.