I ett halvt sekel har Unescos Världsarvskonvention bidragit till att skydda och bevara omistliga kultur- och naturvärden, där inte minst hällristningarna i Tanum ingår. Nu när konventionen fyller 50 år, konstaterar vi att världsarven befinner sig under starka och konkreta hot på flera håll. Det är viktigt att vi samlas och agerar för deras bevarande, internationellt och nationellt samt lokalt. Världsarven är betydelsefulla platser som vittnar om människans och jordens historia. De ger mening, identitet och sammanhang åt många människor.
När Världsarvskonventionen antogs år 1972, lyftes det ömsesidiga beroendet mellan natur och kultur fram. Man kom överens om att skydda jordens mest värdefulla natur- och kulturmiljöer från förfall och förstörelse samt bidra till deras återuppbyggnad. Platser som till exempel Angkor Wat i Kambodja och nationalparken Sangay i Ecuador har genom insatser från Unesco kunnat avföras från listan med hotade världsarv. Vissa platser är helt enkelt så viktiga för hela mänskligheten att det internationella samfundet behöver värna om dem gemensamt.
Med tiden har världsarven fått en allt viktigare roll som plattformar för hållbar utveckling och för att medverka till internationellt samarbete och fred. Idag ser vi hur världsarven hotas av naturkatastrofer, klimatförändringar, exploatering, konflikter och krig. I Ukraina finns en oro för att något av de sju ukrainska världsarven kan skadas – varav ett, Struves Meridianbåge, går genom Sverige och flera andra länder. I Syrien har sex av landets världsarv förts upp på listan över hotade världsarv sedan kriget i området startade.
Idag finns 1154 världsarv i 167 länder varav 15 i Sverige. De skiljer sig utifrån typ av kultur- och naturvärden, men det som gör dem världsunika är att de är enastående och representativa platser.
Ett exempel är Världsarvet Hällristningarna i Tanum där bronsålderns människor fyllde de släta granithällarna med bilder av skepp, djur och sig själva - berättelser om forntida resor, makt och kult.
Sverige ska bevara och tillgängliggöra sina världsarv för nuvarande och alla kommande generationer. Åtagandet kräver resurser för vård av hällristningar och underhåll av besöksanordningar. Idag minskar resurserna och därmed möjligheten att svara upp mot framtidslöftet. Behovet av ekonomisk förstärkning är stort i en tid när vi nu börjar se effekterna av ett för hällristningarna allt skadligare klimat.
Tack vare noggrann dokumentation och det arbete som görs för att följa världsarvens utveckling, kan klimatpåverkan och samhällsförändringar uppmärksammas i realtid. På så sätt kan världsarven liknas vid kanariefåglar i gruvan, som varnar oss för det som är på väg att ske.
Det finns en inneboende kraft i idén om ett gemensamt arv bortom nationernas gränser. För att inte mista detta behöver vi alla samlas och ta ansvar för världsarvens utmaningar både nu och i framtiden.
Lena Sommestad,
Ordförande Svenska Unescorådet
Hans Lundenmark,
vikarierande Världsarvssamordnare Tanums hällristningar
Lena Landström,
Ordförande Världsarv i Sverige, Riksantikvarieämbetet