Det har i skrivande stund snart tagit två år sedan han först började söka intyg för aktivitetsersättning för att åtminstone få en egen ekonomi och slippa vara totalt beroende av sina föräldrar. Men det verkar vara omöjligt.
Vår son har en samsjuklighet varav den ena sjukdomen har han förmodligen haft sedan riktigt liten grabb och som satt många käppar i hjulet genom grundskolan. Den svårast handikappande diagnosen har regerat hans kropp hela tonårstiden och upp till vuxen ålder men har diagnostiserats av en läkare på en klinik som tidigare var kopplad till regionen.
Och där är vi nu! Sonen kan inte försörja sig eller studera! Vårdcentralens läkare vilka han bett om ett intyg för att kunna söka aktivitetsersättning har inte kunnat ordnas fastän han fått genomgå en arbetsförmågeutredning vilken konstaterade alla handikapp som ditintills förhindrat ett liv på arbetsmarknaden eller studier. Ett nästan helt liv med misstroende från både skola samt sjukvårdens eviga väntande.
Detta om en ung man som till sin grundläggning är positiv och ser framåt så snart minsta möjlighet uppenbaras. En kille som var omtyckt i skolan. Dock blev gymnasietiden mycket kortvarig då sjukdomen satte stopp för en fortsättning, trots en otroligt fin uppbackning genom anpassningar av gymnasieskolans personal. På det enda (sommar-) jobb han haft, kämpade han i den mån han orkade några timmar i veckan och var enligt uppgift mycket uppskattad av kollegorna.
Vi föräldrar undrar om ni regionpolitiker kan medverka till någon förbättring av vården och dess arbetsmiljö så att patienter blir trodda av sina läkare? Blir läkarna lika misstrodda av sina chefer och därför i sin tur misstror sina patienter eller vad är det som gör att det blir så här? Vad kan ni regionpolitiker göra så att patienter slipper liknande erfarenheter i framtiden?
Ett litet rop på hjälp