KRÖNIKA • I boken Sverigevänner- svenskast på Tjörn, berättar Arash Sanari, om hur han och hans pappa försökte bli svenskar. Det var svårt. De försökte det mesta, från vintersemester, till fredagsgodis. Jag kan förstå dom. Att anpassa sig efter svenska normer bygger på många dolda budskap som är svåra att förstå för den oinvigde. Undersökningen World Values Survey, säger också att Sverige är ett mycket avvikande land.
I Sverige litar man extremt mycket på det allmänna, stat och kommun, samtidigt anser sig svensken vara mycket individuell. Jaget räknas mer är laget. I Sverige vågar individen gå sin egen väg, familj, släkt och grannar betyder mindre än i andra länder. En stark offentlig trygghet har gjort denna hållning möjlig.
Sverige förr byggde ofta på det lokala, grannarna och arbetskamraterna, gemensamma intressen. Det var byalag, fackföreningar och folkrörelser. Folkhemmets framväxt innebar att en del av den här gemenskapen försvann. Fram växte den starka offentliga sektorn och den trygga individen. Den svenska modellen byggde dock också på likformighet.
På 60-talet fick vi en revolt mot modellen – vänstervågen. På 80-talet ledde samma känsla till en högerbölja. Resultatet blev frigörelse, du-reform, kvinnokamp, miljötänk och friskolor. För den starke är friheten nästan alltid bara på gott. Och vi öppnade gränserna för andra, både friheten och tryggheten. Samtidigt blev friheten till otrygghet för många.
LÄS MER:Boken "Sverigevänner" blir film
I Sverige blev fria skolor ett högerprojekt. I Danmark har aldrig friskolor varit en vänster-högerfråga. Men i andra länder var kontrollen hårdare och det finns ingen rätt för ägare att ta ut vinst. En Socialdemokratisk regering drev igenom att alla skolor skulle ha samma skolpeng. Men alla hade inte samma ansvar. Det är lite udda att det nu är en högerledd regering som ska se över det systemet.
Många ser friskolorna och vinstdriften som en grundorsak till skolans problem. Jag tror att grundproblemet är bristen på kontroll. Det finns ord som säger frihet och förtroende är bra, kontroll är bättre. Det var klokt att kommunerna fick ett samlat ansvar för skolan. Det var oklokt att avveckla Skolöverstyrelsen och Länsskolenämndernas kontroll.
Frågan om kontroll och frihet går igen på kulturområdet. Staten ska stödja kulturen och hålla avstånd till innehållet. Den högerledda regeringens nedskärningar är ett problem. Det är också ett problem när staten kräver redovisningar hur mycket av anslagen som ska gå till jämställdhet, arbete mot rasism och andra mål.
LÄS MER:Arash skrev boken om att bli svenskast på Tjörn
Ett bra alternativ är det lokala inflytandet. I Uddevalla finns en teaterförening som i samarbete med den nationella riksteatern ordnar föreställningar. Det har den gjort i 90 år. Denna lokala förankring ger en styrka som borgar både för kvalité och lokal förankring.
Idrottsrörelsen bygger på samma grundtanke, det allmänna ger stöd, men det ideella arbetet är avgörande. Det var en sådan samverkan som skapade framgångarna både för Ljungskile och Oddevold.
Principen att stat eller kommun stödjer, men människor i förening gör själva jobbet är en bra princip. Den förenar tanken på den starka staten med idén om fria folkrörelser. Det finns kommuner, Uddevalla är en, som prövar denna tanke, offentlig-ideell samverkan.
Lägg till frivilligt ekonomiskt stöd, då kan mycket ske. Det var sådana satsningar som gett oss strandpromenaderna både i Uddevalla och Lysekil liksom Maltes stig i Munkedal. Med en stark stat, kloka kommuner och människor i fri samverkan, går det lättare att skapa det goda folkhemmet.
