Att ge sig in i arkitekturdebatten verkar vara det nya svarta bland opinionsjournalister. Eller ska man kanske säga det nya gråa? I en tid när det äntligen händer något inom den lådkonsensus som arkitekter, byggherrar och politiker kramat så hårt allt sedan mitten av förra seklet, och allt fler börjar se värdet i variation, mänskliga skalor, symmetri, känner sig ledarsidorna i landets största tidningar plötsligt manade att stå upp för betong, stål och glas.
På Twitter skriver Peter Wennblad, biträdande politisk redaktör på Svenska Dagbladet, att “kritiken av modern arkitektur blir verkligen allt mer slentrianmässig och enfaldig. Arkitektur är konstnärligt så mycket mer än fasaden” (14/3). Kollegerna på DN är inte långt efter. Jesper Ahlin Marceta menar på samma plattform att han inte fattar “varför arkitekturmupprorsmakare vill leva i inautentiska städer fyllda med replikor. Ett evigt High Chaparral” (22/3).
Det är inte helt enkelt att förstå om betongriddarna endast är ute efter att gå emot strömmen och provocera - protesterna bland människor mot modernistiska jättekomplex har på senare växt sig starkare - eller om de på allvar tror att det är så enkelt som de vill göra gällande. Självklart är ett hus är så mycket mer än bara en fasad. Det är funktion, hållbarhet, ekonomi och en massa andra saker. Särskilt för dem som ritar, konstruerar, bygger och ska bo eller arbeta där. Men för långt över 90 procent (förmodligen fler) av alla de människor vars livsmiljö påverkas av en fastighet är det just fasaden, volymen och uttrycket som spelar roll. Ytterst få kommer att kunna njuta av paradlägenheten på 17:e våningen eller de tjusiga kontoren med glas från golv till tak. Betydligt fler tvingas leva i skuggan av en kolossser som syns vida omkring och som på gatunivå upplevs mörka, klumpiga, slutna och uttryckslösa.
Albert Lilienberg, en av de namnkunnigaste svenska stadsplanerarna, förste stadsingenjör för Göteborg 1907–1927 och stadsplanedirektör i Stockholm 1928-1944 beskrev redan 1903 i en text i Svenska Dagbladet vad han ansåg var dålig stadsplanering. Sådant som allt för mycket räta vinkar och öppna platser utan tydlig definition av de omgivande byggnaderna. Han framhöll vikten av stadens estetiska utformning och stadsrummens gestaltning. Pekade på vikten av grönska och volymanpassning och kritiserade exploatering som våldför sig på stadens äldre delar. Trots att han verkade för ett sekel sedan var det tydligt för Lilienberg att man inte bygger hus, man bygger stad, och vilka värden som behövs tillföras för att miljön ska upplevas attraktiv.
Mycket av det Lilienberg stod för återfinns inom modern stadsplaneforskning. Både i Sverige och internationellt. Brittiska forskningsinstitutet Create Streets har till exempel i rapporten “Heart in the right street”, vilken bygger på ett antal vetenskapliga artiklar kunnat visa att den fysiska miljön har stor påverkan på oss människor och att sådant som skönhet gör att vi mår bättre och att livet i staden gynnas.
Att människor som borde veta bättre känner ett behov av att raljera om och förkasta i princip all modern kunskap om välfungerande stadsplanering är därför trist. Ifrågasättande av den brutalistiska normen handlar långt ifrån om att vilja leva i ett High Chaparall. Däremot om att borde finnas andra för arkitektkåren att inspireras och av än Le Corbusier, som för övrigt inte heller är särskilt modern utan samtida med Lilienberg.