Krigets första offer är sanningen. Orden är hämtade från den grekiske dramatikern Aiskylos (526–456 f Kr) verk “Perserna”. Men många efter honom har använt samma talesätt med olika variation för att beskriva hur det som är rätt och sant kastas åt sidan i mänskliga strider där annat upplevts viktigare. Nu senast SVT-journalisten Lina Makboul som i sin bok “Revolutionens första offer” (Mondial 2023). Makboul tar läsarna med på en resa genom det som hände när Uppdrag Granskning våren 2018 följde upp metoo.
Sanningen blev inte bara revolutionens första offer. Utan också det andra och nu sedan Makbouls bok publicerats, även det tredje.
Metoo fick fart i oktober 2017 efter att New York Times avslöjat att filmproducenten Harvey Weinstein i decennier utsatt kvinnor för sexuellt våld. Att Sverige, skulle ta uppropet mot sexism och misogyni till sitt hjärta var ingen högoddsare och vittnesmålen haglade. Alla ville vara med. Alla hade något att berätta.
LÄS MER:Lina Makboul om motståndet mot UG:s metoo-program
De stora tidningsredaktionerna sökte med ljus och lykta efter en svensk Weinstein, en kändisman att fjättra vid skampålen. När skådespelerskan och sociala medieprofilen Cissi Wallin på Instagram gick ut med att Aftonbladets Fredrik Virtanen våldtagit henne var hans saga all. Virtanen förlorade jobb och anseende. Detta trots att Wallins anklagelser redan utretts och lagts ned av rättsväsendet. Wallin hade dessutom tidigare uppgivit att hon inte mindes natten ifråga. Men det spelade ingen roll.
Det och en rad andra märkligheter, som att många av de journalister som skrev om namngivna män – till skillnad från kollegerna i NYT som granskat Weinstein – hade gjort ingen eller flortunn research och baserade sina artiklar på rykten upptäckte Lina Makboul när hon började gräva.
Makbouls försök att avtäcka sanningen ledde dock inte till några hyllningskörer från de publicister, journalister och makthavare som vanligtvis slår vakt om det som är sant och relevant och vikten av öppenhet och transparens. I stället möttes hon av stängda dörrar, hån och personliga påhopp.
Fria och oberoende medier är bland det viktigaste vi har i vårt demokratiska Sverige
Ansvariga utgivare vägrade låta sig intervjuas och kändisar med stora plattformar som Camilla Läckberg och Mia Skäringer satt i sina elfenbenstorn och dikterade att metoo överhuvudtaget aldrig fick ifrågasättas. Det spelade ingen roll att en hel del inte var sant. Det var förjävligt ändå.
Inte ens när flera tidningars publiceringar i juni 2018 fälldes av Pressens opinionsnämnd erkände eller accepterade delar av medieeliten att det varit fel att hoppa över researchen. I GP menade till exempel Emanuel Karlsten att de liv som förstörts varit värt det, eftersom revolutionens mål är så mycket större (25/6 -18). Sanningen offrades återigen.
Nu har det gått fem år. Inget tycks ha förändrats. När Lina Makbouls bok recenseras på Aftonbladet Kultur (14/3) heter det att Makboul “är väldigt arg” och “inte funderar en sekund på varför en del människor uppenbart inte har fullt förtroende för henne och hennes program”.
Man kan vända på det och påpeka att recensenten överhuvudtaget inte tycks reflektera över kärnan, att det är skillnad på vad som är sant och vad som faktiskt inte är det. Makboul är inte i åsiktsbranschen utan gräver efter fakta. Men återigen tycks revolutionen vara för viktig för att bry sig om sådana obetydligheter.
LÄS MER:Lina Makboul om motståndet mot UG:s metoo-program
Det är oroande. Både för att den ovarsamma hanteringen av sanningen allvarligt skadar kampen för ett samhälle utan misogyni och sexuellt våld. Numera används till och med verbet “metooad” för att beskriva anklagelser om övergrepp där den som pekas ut inte ges någon möjlighet att försvara sig. Men också för att det underminerar förtroendet för den fria pressen när varken research eller att stå rakryggad och erkänna när man begått misstag längre tycks vara en självklarhet för alla redaktioner eller publicister.
Är det något vi bör lära av metoo, utöver det mest självklara som att vara uppmärksamma på vardagssexism, är hur farligt det är när människor likt febriga hyenor jagar i grupp och personer med – formell eller informell – makt kräver obrottslig lojalitet med “revolutionen” även när det kräver att sanningen kastas över bord. Fria och oberoende medier är bland det viktigaste vi har i vårt demokratiska Sverige och de ska inte, får aldrig, delta i “revolutioner” där sanningen ses som ett rimligt offer.
LÄS MER:Recension: "Utan nåd – en rannsakning" – Fredrik Virtanen
LÄS MER:Över 2 000 tittare har anmält UG
