KRÖNIKA • I våras reste vi runt i Frankrike för att följa presidentvalet: Champagne, Lot, Gironde, Île de France. Från första världskrigets nordliga slagfält till söderns frodiga kullar.
Det var en märklig valrörelse. President Emmanuel Macron, som under sin förra valrörelse hade skickat runt fotfolk till tiotusentals hem för att genom dialoger med vanliga fransmän ta fram ett gediget politiskt program, drev knappt någon valrörelse alls. Han försökte vinna valet genom att hålla sig undan, ställa sig över politiken, resa utomlands, visa fransmännen att han kunde rädda världen.
Hemma i Frankrike diskuterades bara en enda sak, från extremhögern till extremvänstern: plånböckernas krympande storlek. Högre priser på mat, energi och bränsle till bilen gjorde livet dyrare för fransmännen. Att ett krig pågick i Ukraina hade ingen en tanke på. Fransmännens plånböcker stod i fokus – och det faktum att Macron inte syntes till.
LÄS MER:Den extrema mitten är det enda som finns kvar
Så märkligt, tänkte vi. Såhär blir det när en presidentvalskampanj polariserar. Så skulle det aldrig kunna gå till i en svensk riksdagsvalrörelse, statsministern är ju med och kampanjar. Sakfrågor står i fokus, förnuftiga analyser av Sverige och Sverige i världen.
Macron vann förvisso presidentvalet, allt annat hade inneburit en revolution. Men framgången från 2017 kunde inte återupprepas, och i parlamentsvalet några veckor senare förlorade Emmanuel Macrons parti sin majoritet. Genom att bara fokusera på presidentens försök att rädda världen kunde man inte locka väljarna till valurnorna. Hemmaopinionen svek, trots Macrons internationella stjärnstatus.
Så skulle det aldrig kunna gå till i en svensk riksdagsvalrörelse, tänkte vi. Men så blev det exakt vad som skedde. Den svenska valrörelsen var den franska på repeat, bara att skådeplatsen flyttats något hundratal mil norrut.
De sista månaderna inför valet drev Magdalena Andersson ingen politik. Hon meddelade att hon skulle åka runt i EU och övertyga alla om EU:s energipolitik. På hemmaplan handlade debatten bara om plånboksfrågor, men Socialdemokraterna trodde sig kunna vinna presidentvalet, förlåt, riksdagsvalet av bara farten. Vem kommer att rösta på något annat än presidenten, förlåt, statsministern, när det är krig på den europeiska kontinenten?
I en uppmärksammad enkät med riksdagspartierna i Dagens Industri inför valet avböjde Socialdemokraterna att svara på alla frågor. Har partiet ens någon ekonomisk politik?
Det känns helt enkelt inte som att någon socialdemokrat i svensk politik har analyserat och funderat över den franska valrörelsen, för Magdalena Andersson gjorde precis samma misstag som Emmanuel Macron en gång till. Man kan inte vinna ett parlamentsval utan politik.
Hade det varit ett presidentval hade Magdalena Andersson sannolikt vunnit. Hon har högst förtroende av partiledarna, ett tiotal procentenheter högre än Ulf Kristersson.
Men den stora skillnaden mellan det franska och det svenska valet är att Sverige inte är någon republik. Magdalena Andersson kunde inte vinna presidentvalet, och har i stället förlorat riksdagsvalet.
Matilda Molander och Eric Luth är chefredaktör respektive kulturredaktör för Liberal Debatt.
