Coronakrisen är den allvarligaste EU ställts inför av flera skäl. Samordningen brast mer eller mindre direkt, när smittan bröt igenom gick medlemsländerna sin egen väg. Ekonomin har tagit en enorm smäll, BNP-raset så här långt är det värsta i unionens historia.
Förutsättningarna var dessutom icke-optimala, som man säger. Brexitförhandlingarna bevakas inte, men har fortsatt och går uselt, Ungern har i praktiken blivit en diktatur och länderna kring Medelhavet lever fortfarande med de ekonomiska och politiska konsekvenserna av brutala strukturomvandlingar efter eurokrisen.
Den som tror att spanjorer och italienare i detta läge kommer acceptera nya stålbad lever i en fantasivärld. Särskilt italienarna är arga och fortsatt euromedlemskap är ingen garanti. Italiens ekonomiska problem går djupt men har förvärrats av kortsiktig tysk finanspolitik som pressat konsumtionen på EU:s största marknad, lett till en dyrare euro och och underblåst antipatierna mot EU.
Man kan invända att stödet för unionen i själva verket är högt, men mätningarna ger inte hela bilden. Det räcker att tala med fem-sex personer i Rom, Bologna eller Neapel för att inse det. Italienarnas hjärtan bultar inte för EU, många har tröttnat för länge sen men förstår att alternativet är sämre. Det är en kall kostnadsanalys.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel har greppat detta. Det är därför hon – förvisso efter påtryckningar från socialdemokrater i den egna koalitionsregeringen – kommit överens med Frankrikes president Emmanuel Macron om ett förslag som i praktiken innebär att EU tar gemensamt ansvar för de mest omfattande stimulanserna i Europa sedan Marshallplanen efter andra världskriget.
Tanken är att EU-kommissionen lånar upp motsvarande 5000 miljarder kronor på marknaden och därefter fördelar till medlemsländerna efter behov, alltså mest till de sydeuropeiska. Men alla måste godkänna och flera länder, däribland Sverige, motsätter sig av både principiella och praktiska skäl och vill istället dela ut pengarna som villkorade lån.
Tyskarna brukade resonera likadant, men har tänkt om och längre. För EU framstår Coronan alltmer som en existentiell kris och fina principer är vatten värda om det i slutändan inte finns någon union att tillämpa dem på. Nej, det är inte idealiskt, vi befinner oss mitt i en svår kris och inga svar är bra. Ja, det politiska priset kommer bli skyhögt och populistiska partier kommer få ett uppsving. Men alternativet är en union som mycket troligt faller isär och det är värre.
Den historiska tyska omsvängningen inskärper allt detta på ett mycket spektakulärt sätt. Den svenska regeringen bör inse allvaret, sluta spela cyniskt på hemmaopinionen och framför allt sluta förlita sig helt och fullt på Magdalena Anderssons (S) ofullständiga ekonomistiska resonemang. Oppositionen bör ta sitt ansvar och backa upp. SD kommer att plocka billiga poäng, men det gör de alltid. Med deras EU-politik hade Kina snart ägt halva Sverige. Orättvist? Nej. Det är där vi kommer hamna utan ett EU som håller ihop och emot.
