Jag har själv varit där med elever som sagt samma sak – och har under många år återkommit till tanken hur Shoah, Förintelsen, kunde vara möjlig. Det är en fråga som många funderat över sedan befrielsen av judarna. Men vi vet att människor har mycket svårt att värja sig mot grupptryck och om man upplever att alla hyser en uppfattning du själv inte gör, börjar du att tvivla på dig själv.
Den systematiska avhumaniseringen av judar skedde gradvis. Först utestängande från platser och tjänster, förbjudna att äga saker, förbjudna att gå i skola, för att sedan tvingas bära judestjärnan synligt på kläderna. Och till sist till och med förbjudna att äta glass. Oerhört fort slöt icke-judar upp bakom strategin och deltog i behandlingen aktivt.
Vi måste därför hålla minnet av förintelsen och vägen dit levande. Det görs ännu, men snart finns det inte många människor kvar som var med.
En av dem som ännu finns med oss är Livia Fränkel – en av årets sommarpratare i P1. Med sina 95 år tillhör hon de sista överlevarna från andra världskrigets förintelseläger. Hon är syster till den nyligen bortgångne Hédi Fried och har liksom henne föreläst och berättat om sina upplevelser under decennier.
Hon berättar om sin för den tiden vanliga uppväxt i Transsylvanien i ett samhälle med 30 000 invånare, varav en tredjedel var judar. Om föräldrarna och om vardagliga syskonbråk med storasyster Hédi. Efter att kriget brutit ut beslutades att Transsylvanien ska uppgå i Ungern – något de inte fruktade, därför att judar krigat för Ungern under första världskriget. Livias pappa hade i kriget erhållit en tapperhetsmedalj. Behandlingen av judar försämrades. Judar ska berövas värdesaker och den unga Livia måste lämna in sin nya, röda cykel. Hon fick ett kvitto med löfte om att få hämta ut den igen – vilket aldrig kom att ske. Judar fick inte heller äga en radio. Hennes första dag i skolan – som hon längtat till – slutade med att några pojkar säger åt henne att inte beblanda sig med anständiga människor. Det var barn som sa så.
Livia Fränkels berättelse spinns kring pojkar och förälskelser. Kanske för att hålla förälskelsens gyllene tråd genom hela berättelsen – som ett sätt att skapa en annan väv än ondskans väv.
Den första förälskelsen är med en pojke vid namn Andreas. Han är inte jude, men skriver på en lapp orden ”Jag älskar dig trots att du är judinna och jag kommer alltid att älska dig”.
När de tvingas flytta till ett ghetto och lämna sina tillhörigheter bakom sig, säger fadern att ”Det här handlar bara om några saker. Det viktigaste är att vi får vara tillsammans”. Föräldrarna skulle inte överleva Auschwitz.
Familjen hämtas från det ghetto de tvingats flytta till tidigt en morgon i mars 1944. När de tvingats in i godsvagnar avsedda för hästtransporter, kikar Livia genom plankorna och ser Andreas promenera med en vän. ”Än idag ångrar jag att jag inte ropade på honom”, berättar hon. Trots att tåget rullar förbi, vänder han inte ens på huvudet. Då trodde Livia att han inte kände till att de skulle transporteras bort, men efter en tid insåg hon att han var mycket väl medveten om det.
Från kärlek till ignorans. Den som inte säger ifrån deltar. Alla deltog. Och alla blev delansvariga.
Systrarna överlever lägret och kriget och kommer därefter till Stockholm, där de båda gifter sig och får tre barn var. ”Nazisterna vann inte över oss”. Varje dag under resten av livet umgås de och varje år den 15 april firar de befrielsen. ”Vi säger att det är vår gemensamma födelsedag. Den dag vi fick livet tillbaka”.
Hédi Fried blev 98 år och Livias sommarprat avslutas med att hon ser det som att Hédi bara gått före. Att de ska ses igen.
Judisk tro nämns inte annat än när hon berättar att hennes mamma valde att äta skinka för första gången i sitt liv, under tågtransporten. Med orden ”Om Gud kan låta det här hända oss tänker jag inte längre följa hans bud”.
Detta har jag hört sägas förut av flera judar; nazisterna berövade dem deras Gud.
Människor har i alla tider behandlat varandra barbariskt på olika sätt, men mördandet på industriellt vis i förintelselägren under andra världskriget skiljer ut sig från allt annat vi känner till. Finns det risk att det händer igen? Förhoppningsvis inte, men vi upplever just nu ett krig i Europa, där det försiggår händelser vi inte känner till. Vaksamhet krävs. Tolerans mot rasism måste vara noll – det börjar alltid vid minsta sortering och avhumanisering.
Evig vaksamhet är frihetens pris.
