Karolinska Institutet i Stockholm, som bedriver omfattande medicinsk forskning och läkarutbildning, plockar bort namnet Retzius från lärosätets campus (DN 2/11). Anders Retzius (1796-1860) var läkare, vetenskapsman och professor i anatomi samt Karolinska Institutets rektor under 30 år. Hans son Gustaf Retzius (1842-1919) var även han en framstående forskare och bland annat hedersdoktor vid Harvard. Att de återfinns bland de personer som fått namnge laboratorier och föreläsningssalar är därför inte märkligt.
Men på senare tid har det allt oftare lyfts fram att Anders Retzius också var en av dem som började mäta skallar och lade grunden för de rasbiologiska strömningar som präglade Sverige under början av förra seklet. Hans son Gustaf delade faderns intresse för kraniometri och bidrog även han till att Sverige blev ett centrum för rashygieniska frågor.
Efter en omfattande och stundtals mycket upprörd intern debatt, som tog fart efter mordet på amerikanen George Floyd och Black Lives Matter-rörelsens omfattande protester, beslutade KI:s rektor Ole Petter Ottersen häromveckan att namnet Retzius inte hör hemma på området. I en intervju i Dagens Nyheter (2/11) motiverar rektorn beslutet med att "detta handlar om personer som gett uttryck för rasism och nedlåtande beteende gentemot olika folkgrupper inom och utom Sverige”.
Att Karolinska Institutet känner behov av att markera mot rasism är självklart lätt att förstå. KI:s verksamhet utgår ifrån alla människors lika värde och det är viktigt att varje individ känner sig respekterad. Samtidigt blir det orimligt och inte minst bisarrt att kräva att vetenskapsmän och andra historiska personer som genom århundradena spelat en avgörande roll på svenska universitet ska stå för samma värdegrund som vi anser vara den korrekta i dag.
Retzius och hans son var, precis som vi är idag, produkter av sin tid och den människosyn som rådde. Att vi idag har tillgång till betydligt mer kunskap och har en helt annan inställning till religionsfrihet, sexuell läggning, jämställdhet och människors ursprung betyder inte att vi bör vända varje person som kommit före ryggen. Tvärtom är det endast genom länken till historien vi kan förstå och lära oss mer om oss själv och den värld vi lever i.
Den arbetsgrupp som tillsattes häromåret för att inventera samtliga namn på KI:s campus föreslog att alla personnamn bör raderas från vägar, byggnader, undervisningssalar och laboratorier. Namnen borde enligt gruppen ersättas med intetsägande namn som "Genvägen". Så långt går som tur är inte Ole Petter Ottersen. Han nöjer sig med att ta bort namnet Retzius och understryker i DN-intervjun att "döpa vägar och salar efter tidigare anställda levandegör universitetet och dess historia".
Precis så är det. Därför måste lärosätenas rektorer orka stå emot intressegruppers alltmer högljudda krav på att radera historien. Den som är mest kränkt har inte alltid rätt. Att låta gruppernas narrativ bli vägledande är både farligt och antiintellektuellt – och leder till att den framåtskridande etiska diskussion som bygger på tidigare generationers erfarenheter riskerar att dö ut.
