KRÖNIKA • Under mina tidiga tonår, hade jag en återkommande mardröm. Mardrömmen utspelade sig i det lilla samhälle som jag växte upp i, och det var sommar. Helt ensam gick jag runt i centrum och letade efter människor, men ingen syntes till. Skyltfönster var trasiga. Det hade blåst upp jord över trapporna och det växte buskar genom asfalten. Det vittnade om att det var ett tag sedan någon hade varit där. När jag konstaterat min övergivenhet, hörde jag plötsligt ett avlägset klapper av hovar. Ljudet växte i styrka och snart kom en stor, svart hingst inom synhåll i full galopp rakt mot mig. Precis när den kommit nära och skulle spring rakt på mig, så vaknade jag.
Känslan när jag vaknade var gastkramande. Inte sällan klev jag upp ur sängen för att se att familjen fanns kvar och att världen var normal.
Kanske kan mardrömmen placeras i en drömtydningsmodell, där olika element och händelser är arketyper som symboliserar något. Eller också kom den från någon av de många skräckfilmer vi såg på den här tiden. Men på senare tid har mardrömmen krupit närmare verkligheten och ter sig inte längre som otrolig.
Häromdan såg jag Netflixfilmen Leave the world behind. Den påminner om min mardröm: Något förfärligt har hänt och nästan alla är försvunna. Det går inte att få information om någonting, eftersom nätet är helt utslaget. Filmens personer är lika övergiven som jag själv i mardrömmen.
”Jag har inte något glatt budskap. Vi lever i en farlig och spänd tid. En förkrigstid.” Så inledde och avslutade marinchefen Ewa Skoog Hasslum ett kort anförande under Stockholms Handelskammares lunchseminiarum som nyligen sändes på SVT Forum. Det var som om hennes ord liksom filmen om den övergivna familjen vidrörde samma känslor som när jag vaknade ur min tonårsdröm.
När jag nu tittar ut genom mitt fönster, ser dock allt ut som vanligt. Jag vet att bussarna går, affärerna är öppna och välfyllda och de flesta förbereder sig i detta nu för att fira de helger som ligger framför oss. Men vi vet att inte långt härifrån pågår krigen. Städer och byar ligger i aska, människor dör, plågas och förtrycks. En del krig är nära, andra är långt bort, men de berör oss oavsett var i världen vi bor.
Hur rustar vi oss för att möta denna tid, utan att förlora hoppet?
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB försöker informera om att alla bör ha ett nödförråd hemma, så att man klarar sig minst en vecka: Vatten, tändstickor, ljus, konserver, sopsäckar. Civilförsvaret måste rusta igen. Ewa Skoog Hasslum sa i sitt anförande ”…att som tur är har vi redan återinfört värnplikten ”.
Tidsloopen från Berlinmurens fall, Sovjetunionens och andra diktaturers sammanbrott och i stället ett växande antal fredligt sinnade demokratier, till dagens situation har inte ens tagit en generation. Nu krymper antalet demokratier och krigen som var otänkbara blir allt fler. I dagsläget är det ingen som vet hur nästa år kommer att bli. För att lugna folk, låter vi så kallade experter framträda och förklara. Men de är såklart oförmögna att veta något om framtiden och kan inte annat än att göra prognoser utifrån vad de tidigare lärt sig.
Det är en skör tid att leva i. Förberedelser både för årets högtider och för krig. Oro för både miljöförstöring och gängkriminalitet. Hur rustar vi oss för att möta denna tid, utan att förlora hoppet?
Kanske är det så att var och en av oss måste försöka vara ett föredöme som inte ger upp tron på framtiden. Att våga hoppas är en motståndshandling. Och det kan gestaltas genom att vara vänlig mot andra människor, genom att engagera sig i föreningar och politiska partier, genom att hjälpa till på det sätt man själv kan. Trots den mörkaste av årstider, handlar julen om ljus och glädje. Mörkret kan aldrig övervinna ljuset.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift, grundad av Waldemar Svensson i Ljungskile.
