Restaurangen i Pervomajskyj, nio mil söder om Charkiv, känns som postsovjetiskt 90-tal. Plastig inredning, dunkadunka-musik i hela lokalen, spända blickar mot besökare som sticker ut. Och inte ett ord talad ukrainska.
Killarna som just kört mig till fronten pekar på musikvalet: ”De spelar Leps och bryr sig inte.”
Det handlar om den ryske sångaren Grigorij Leps. En gång i tiden var han vida populär i Ukraina och ägde till och med en karaokebar i Kiev.
Det ändrades efter 2014. Numera tillhör Leps den hårda kärnan ryska artister som aktivt stöder kriget. I maj höll han en konsert i det ockuperade Donetsk och framträdde tillsammans med marionettledaren Denys Pusjilin.
Mitt sällskap, som själva bor i Pervomajskyj, berättar att man i dagarna haft begravning för den tredje soldaten från staden som dödats. ”Och de spelar Leps!”
Kanske har krogpersonalen ingen koll på Leps ställningstaganden. Kanske vet de överhuvudtaget inte vem han är, utan tycker bara att musiken svänger. Eller så känner personalen och ägaren till allt detta men sätter på Leps ändå, som tyst ställningstagande för Ukrainas fiender.
Men snart är det slut med den här typen av manifestationer eller, om man så vill, musikalisk frihet. I dagarna träder en ny ukrainsk lag i kraft som förbjuder musik från Ryssland i radio, tv, köpcentra, bussar, hotell, restauranger och andra offentliga utrymmen. Undantag kommer att göras för artister som offentligt tar avstånd från den ryska aggressionen.
Lagen antogs av parlamentet för några veckor sedan, utan nej-röster, i ett lagpaket där en annan del förbjuder utgivning och försäljning av böcker av levande ryska författare (döda går bra). Syftet är att skydda Ukraina från rysk propaganda som undergräver den ukrainska nationen.
På bokmarknaden finns gott om exempel på motsvarigheter till Grigorij Leps. Krig mot ukrainska ”nazister” är en hel genre inom rysk skräplitteratur där vissa verk kom ut långt innan det avlossades några skott på Krim och i Donbass.
En uppmärksammad bok är ”De dödföddas epok” av Gleb Bobrov. Den handlar om ett uppdelat Ukraina som utkämpar ett inbördeskrig där Ryssland rycker ut till stöd för den östukrainska republiken med centrum i Donetsk och Luhansk. Författaren skrev romanen 2005-2006, skrämd av den orangea revolutionen, och gav ut den 2008. Efter 2014 blev boken en storsäljare och kunde åtminstone fram till nyligen köpas även i Ukraina.
Det sista är inte så konstigt eftersom den ukrainska bokmarknaden länge var en del av den ryska. Mer på 90-talet och i början av 2000-talet, mindre på senare år men kopplingen har ändå funnits där.
Den ukrainska censuren som aktiverades efter den ryska aggressionen 2014 har tillämpats selektivt. En sentida rysk filmatisering av Michail Bulgakovs ”Det vita gardet” stoppades, på grund av dess skildring av ukrainare under inbördeskriget, medan exempelvis Bobrovs bok blev kvar åtminstone i nätbokhandeln.
Den som kritiserar det senaste lagpaketet för att vara alltför svepande bör alltså ha med sig den långa historien: Först hade vi 350 år av ryskt språkligt, kulturellt och politiskt förtryck av Ukraina. Efter självständigheten 1991 följde 15 år av närmast total officiell acceptans av den ryska dominansen i Ukrainas offentlighet, med allt från rysk statskontrollerad, antiukrainsk tv till förekomst av ryska läroböcker i ryskspråkiga ukrainska skolor.
Efter den orangea revolutionen 2004-2005 togs steg för att börja frigöra sig från detta, något som delvis rullades tillbaka under Viktor Janukovytjs fyra år vid makten.
2014 drabbades många fler i Ukraina av insikten att Ryssland är en fiende som man måste skydda sig mot på alla arenor, och att även till synes oskyldigt ryskt kulturellt inflytande kan användas som vapen. Den 24 februari och de följande veckorna av Rysslands krigsförbrytelser satte slutligen punkt för alla kompromisser och sopade bort alla nyanser.
Om ukrainare inte finns, varför ska det finnas ett Ukraina?
I den politiska hanteringen av dessa frågor finns gott om opportunism, där också tidigare pro-ryska folkvalda anpassar sig till en ny tid. Men ytterst bottnar denna politik i verkliga insikter och dyrköpta erfarenheter.
En är att Ukraina bör öppna dörren enbart för dem i Ryssland som uttrycker solidaritet med Ukraina. Neutralitet ska inte längre vara en möjlighet, eftersom den gärna blir till tyst acceptans av kriget och folkmordet.
Ryska medborgare som blir till reklampelare för sitt land ska tvingas bekänna färg om det som detta land gör. Goodwill, om det så är kulturell, idrottslig eller någon annan sorts, ska inte få främja Rysslands krig.
En annan insikt är att rysk kulturimperialism är lika farlig som militär aggression. Bortträngning och osynliggörande av ukrainskt språk, kultur, historia är i själva med och skapar förutsättningar för erövringskrig och folkmord. Om ukrainare inte finns, varför ska det finnas ett Ukraina?
En tredje ingång är en krass insikt att antiukrainska budskap inte finns på det ukrainska språket. Försvarsmedlet blir därför att minska det ryska språkets utrymme i den ukrainska offentligheten. Vilket är något annat än frågan om språkanvändning i privata och halvofficiella sammanhang. Exempelvis används ryska lika mycket som ukrainska bland soldaterna vid fronten, utan att skapa några problem.
Det är möjligt att den här politiken delvis skjuter över målet. Men det är svårt att se att någon drabbas på ett oproportionerligt sätt, särskilt ställt mot det som Ukraina nu genomlider.
Tids nog kommer dessa lagar att rullas tillbaka, band som kapats kan återknytas. När det sker är upp till Ryssland. Ett första steg är att sluta döda ukrainare.
