Det var några oklara timmar som följde på talmannens och statsministerns presskonferens på måndagen. Där lät Stefan Löfven (S) meddela att han ansåg sig ha ett underlag i riksdagen för att tillträda som statsminister. Det byggde i sin tur på att Centerpartiet låtit meddela att man kommer att "trycka gult" och släppa fram en ny Löfven-regering.
Men Centerpartiets besked var villkorat och bakbundet. Partiet tänker inte samarbeta med regeringen kring budgeten i höst. Dessutom kräver man att regeringen fullföljer reformen för arbetsrätten, genomför förslagen i strandskyddsutredningen och "de delar av skogsutredningen som stärker äganderätten”. På en presskonferens uttryckte C-ledaren Annie Lööf att C hade en överenskommelse med regeringen (SvD 5/7).
Men det höll det andra regeringspartiet, Miljöpartiet, inte med om. "Vi tänker inte medverka till den politik som Centern har dikterat", sade Miljöpartiets språkrör Per Bolund till SvD. MP meddelade dock samtidigt att man planerar att rösta grönt för Löfven. "Miljöpartiet får finna sig i den här överenskommelsen om de ska sitta i regering”, svarade Annie Lööf på tisdagen (SR 6/7). Som om dessa kontraorder inte räckte är situationen svårtydd kring den partilösa Amineh Kakabaveh, tidigare vänsterpartist, som ställt upp åtta krav på Löfven för att få en nedlagd röst.
Stefan Löfven har manövrerat sig igenom liknande kriser tidigare, i något avseende är det faktiskt allt han gjort sedan tillträdet som statsminister 2014, och han kan säkert göra det igen. Men det är svårt att komma runt att han nu saknar ett reellt underlag i riksdagen för sin regering. Även om han passerar den första kontrollstationen – statsministeromröstningen – väntar en mycket låst situation när höstbudgeten ska antas. Om Centerpartiet verkligen står fast vid att budgetsamarbetet är överspelat får Löfven antingen avgå eller ännu en gång regera på en borgerlig budget. (Han borde välja det förra, om inte annat för att han lovat det, men lär göra det senare.)
Centerpartiet säger sig nu bli en "konstruktiv opposition”, men det är värt att påminna om att ett liknande ordval användes även efter januariavtalets intåg. 2019 pratade Annie Lööf om att C skulle utgöra en "kraftfull liberal opposition” gentemot regeringen. Den bärande tanken bakom januariavtalet var att M, KD och SD knappast skulle kunna göra gemensam sak med Vänsterpartiet, och att fokus därmed skulle skifta till C och L.
Det gick inte riktigt som planerat, och nu har Vänsterpartiet brutit upp dörren till vänsterblockets förhandlingsrum. Dessutom är Centerpartiets utrymningsvägar blockerade. C:s väljare har de senaste åren blivit allt mer toleranta inför socialdemokratin, men en stor del av partiets medlemmar och förtroendevalda är fortfarande fast förankrade i borgerligheten. Att mer permanent bli en del av vänsterblocket är för dem inte ett alternativ.
Kvar återstår bara en diffus oppositionsroll, ytterligare en av den senaste krisens många oklarheter. I kaoset som är svensk politik tycks bara en sak vara tydlig, och det är att Stefan Löfven hittar ett sätt att regera vidare.
