Skjutningar i lokalsamhället. Det är inte bara i det förebyggande arbetet eller rättsväsendet som arbetet mot gängvåldet brister.
Skjutningar i lokalsamhället. Det är inte bara i det förebyggande arbetet eller rättsväsendet som arbetet mot gängvåldet brister. Bild: Stina Stjernkvist/TT

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Bara ett starkt samhälle kan möta gängkriminaliteten

Avhopparprogram kommer aldrig vara billigt eller kunna hjälpa alla, men i varje avbruten kriminell karriär finns ett stort värde.

ANNONS

Skott ämnade för grannen avfyrades mot Elsie och Runes fönster. På väg hem från stranden träffades Rikkard av en kula i benet. Imamen Mohammed har begravt ett tjugotal ihjälskjutna de senaste månaderna. Jenny berättar om hur hon tog hand om en skottskadad man i sitt garage, för att hennes 11-åriga dotter inte skulle behöva se allt blod.

Det är vittnesmål som ges av människor som på olika sätt drabbats av det svenska skjutvapenvåldet, i en granskning av SVT (13/9). Vittnesmålen kommer från hela landet – Luleå, Kramfors, Eskilstuna, Karlskrona – och utspelar sig i vardagsmiljöer. Skjutningar på idrottsplatser, utanför skolor, fritidsgårdar, frisersalonger.

ANNONS

SVT redovisar även polisens statistik över skjutningarna. Den minskning som skedde under 2020 tycks ha varit en tillfällig trend, nu syns istället en ökning.

Sedan 2018 har en person under 15 år dött i en skjutning – 12-åriga Adriana i Botkyrka. Ytterligare fyra barn i samma åldersspann har skadats. Många minns nog att två av dem var barn i förskoleåldern, som oskyldigt lekte på gården i sitt kvarter. Har man följt nyheterna är statistikens siffror levande.

När statsminister Stefan Löfven (S) i en intervju med SVT (13/9) säger att problemet skapades innan hans regering tillträdde har han rätt, men det ändrar inte att det är han som styrt landet i sju år. När han vidare säger att det kan ta 20 år att komma tillrätta med problemet har han tyvärr också rätt. Kriminaliteten som fått fäste är inte lätt att rycka upp med roten.

Förutom försök att bena ut politikens skuld – ligger borgerliga skattesänkningar eller socialdemokratisk undfallenhet bakom utvecklingen? – har den politiska debatten länge fokuserat på ett upplevt motsatspar. Förebyggande arbete har ställts mot hårda tag. Det har varit olyckligt, när båda delar behövs.

Och när alla insatser inte tydligt passar in i dikotomin. Hur fler kriminella kan förmås att lämna gänglivsstilen, till exempel, har tagit förhållandevis lite utrymme i debatten. I våras presenterade flera myndigheterrbete ett nationellt avhopparprogram. Med varierande erfarenheter – och kostnader – i landet fanns anledning att sammanställa erfarenheter, lära av vad som fungerat bättre och sämre. Avhopparprogram kommer aldrig vara billigt eller kunna hjälpa alla, men i varje avbruten kriminell karriär finns ett stort värde.

ANNONS

Många avhoppare behöver skyddade personuppgifter. Insatserna som krävs är knappast unika för gängkriminella. Många har ett missbruk de behöver bli friska från – alltså behövs en bra missbruksvård. För att missbruksvården ska bli framgångsrik, är en fast bostad i sin tur ofta avgörande. Att låta kriminella gå före i bostadsköer skulle med rätta kännas orättvist, och är inte en hållbar lösning, men det går inte att blunda för att bostadsbristen sätter käppar i hjulet. En bättre fokuserad social bostadspolitik skulle kunna göra stor skillnad.

Insikten är inte att kriminella saknar makt över sitt liv eller ansvar för sin person. Utan att gängkriminaliteten inte existerar i ett vakuum utanför samhället, utan i det. Samhället är inte starkare än sin svagaste länk, och samhället behöver vara starkt för att klara gängkriminaliteten.