”Vi måste hitta vägar att sänka trösklarna.” Bostadsminister Per Bolund (MP) var gravallvarlig när han i torsdags (3/12) tillsatte en utredning för att fler unga ska kunna köpa sin första bostad.
I sak har ministern rätt. Trösklarna till en egen bostad, hyrd som ägd, är för höga. I de 20 största kommunerna har väldigt få unga med jobb råd att köpa en etta, enligt en undersökning från SBAB från 2018. Och enligt Boverkets årliga enkät som kom i maj angav 212 kommuner att de har bostadsbrist.
Utredaren ska därför göra två saker. Dels föreslå hur ett statligt startlån som täcker kontantinsatsen ska se ut. Dels granska bankernas villkor för förstagångsköpare.
Det senare är bra. Som bostadsexperten Hans Lind visar i en rapport för tankesmedjan Fores gör bankernas krav att hushåll med lägre inkomster, exempelvis unga, inte får låna trots att de har råd. Ihop med Finansinspektionens (FI) amorteringskrav och lånetak stängs än fler ute.
Frågan är dock vad utredaren ska säga om detta. Hösten 2017 var Bolund en av de tydligaste förespråkarna för att regeringen skulle anta FI:s förslag på skärpta amorteringskrav. Kritiker avfärdade han som ansvarslösa. Risken finns att det låter likadant när utredningen går i mål i november 2021.
Vad gäller statliga bolån motiverar ministern behovet med att stigande bostadspriser tvingar förstagångsköpare att spara mer. Det gör det än svårare att få ihop en insats. Det är helt sant.
Men tanken om ett startlån blir utgiftsdrivande. Ju mer bostadspriserna drivs upp, desto mer måste staten hosta upp. Och att med skattemedel skapa fler köpare lär knappast sänka priserna.
Bostadsmarknaden behöver stora reformer. Höga byggkostnader, hårt reglerad hyressättning, många krångliga byggregler samt hårda kreditkrav har ökat bostadsbristen och drivit fram svarta marknader för kontrakt. Det tycks Bolund frånse.
I den nya utredningens direktiv sägs i stället att många unga, på grund av höga krav på kontantinsatser och amortering, får se sig om efter dyra andrahandskontrakt vilket minskar sparandet. Det sägs att fler väljer blancolån för att finansiera kontantinsatsen, även det ett hinder för ordinarie sparande. Och att bolånetaket driver upp storleken på kontantinsatsen.
Att regeringen nu, genom subventionerade lån till redan utestängda personer, försöker parera sin egen bostadspolitik är dystert. Att något liknande redan föreslagits av arbetarrörelsens Riksbyggen i maj förra året gör saken pikant. Vem är det som styr över svensk bostadspolitik, egentligen?
