I tisdags dömdes en polis för vållande till annans död i Stockholms tingsrätt. I samband med ett ingripande mot en narkotikapåverkad man tryckte polisen mannens bröstkorg mot en trappavsats i flera minuter med sitt knä, samtidigt som mannen skrek av smärta. När polisen till sist lyfte knät var mannen medvetslös och när han fördes till sjukhus gick hans liv inte att rädda. Personalansvarsnämnden (PAN) i polisen, som avgör disciplinära påföljder i samband med att en polis har begått brott eller tjänsteförseelse, hade sedan tidigare bestämt att polismannen skulle få behålla jobbet även vid en fällande dom.
PAN:s praxis kring vilka brott som poliser får behålla jobbet efter att ha begått är inte alldeles enkel att förstå sig på. I ett annat fall från tidigare i år körde en polisman sin bil grovt rattfull och rammade en tvåbarnsmamma och hennes barn. Mamman släpades med under bilen flera meter och ådrog sig allvarliga skador. Även i det fallet beslutade PAN att polismannen skulle få behålla jobbet.
Bilden som träder fram av PAN är en institution som silar mygg men sväljer kameler.
När en polisman i fjol påträffades av sina kollegor med några gram kokain på sig i samband med en ravefest visade sig dock ansvarsnämndens mått vara rågat. PAN beslutade då att polismannen skulle avskedas vid en fällande dom. Grovt rattfylleri och omfattande personskador, går alltså för sig. Likaså ett allvarligt våldsbrott som vållande till annans död. Men när ringa narkotikabrott kommer på tal – som dessutom begåtts utan samband med tjänsten – så väljer man att sätta ned foten. Bilden som träder fram av PAN är en institution som silar mygg men sväljer kameler.
Det kan inte uteslutas att den märkliga praxisen till viss del har sin grund i ansvarsnämndens sammansättning. I nämnden ingår förutom rikspolischefen hr-direktören, den biträdande regionpolischefen, en byråchef, två riksdagsledamöter och två fackliga representanter. Flera som genom sina yrkesroller har ett uppenbart partsintresse till de polisanställdas favör som inte nödvändigtvis sammanfaller med allmänintresset.
I polisyrket förvaltas statens våldsmonopol. Det är ett av de absolut mest ansvarstyngda uppdragen som går att ha och ställer mycket höga krav på redbarhet. Tyvärr hanterar PAN den uppgiften på ett sätt som framstår som godtyckligt och i många fall alldeles för milt. Förtroendet för våldsmonopolet skadas när poliser som döms för allvarliga brott får behålla jobbet, och allmänheten riskerar att försättas i fara när dessa poliser får fortsätta sina anställningar som om ingenting hänt. För en regering som säger sig vilja rusta upp polisorganisationen borde inte detta stilla accepteras.
