Så var de bara tre. Det blev ingen Emil Källström, Emma Wiesner eller Helena Lindahl, namn som var uppe tidigt i spekulationerna om vem som ska ta över partiledarskapet i Centerpartiet efter Annie Lööf. Namnen som partiets valberedning presenterade för några veckor sedan var istället Daniel Bäckström, Elisabeth Thand Ringqvist och Muharrem Demirok. De tre har sedan dess åkt på utfrågningsturné, där de har chansen att övertyga medlemmarna om att de är rätt person att ta över partiet.
Bäckström, Thand Ringqvist och Demirok är tre kandidater som håller med varandra på många punkter. I de poddutfrågningar som ligger uppe på partiets hemsida, ledda av Sörmlands Nyheters politiska redaktör Olof Jonmyren, framgår det tydligt. Samtliga vill ha färre vargar, tycker det vore bra med fler svenska gruvor och tvekar först om huruvida skolor drivna i aktiebolagsform är bra – för att sedan landa i att valfrihet i grunden är bra och viktigt, samtidigt som det finns saker som behöver ses över i nuvarande system.
Centerpartiets "strid" framstår som en fråga om framtoning snarare än innehåll
Viktigast av allt: de är rörande överens om att motståndet mot Sverigedemokraterna, Annie Lööfs tydligaste politiska arv, inte ska ruckas på. Intresserade av att förhandla med Vänsterpartiet är de inte heller. "Den breda mittens politik" ser ut att ligga fast, oavsett vem som blir vald. Att navigera i det politiska landskapet utifrån den – i nuläget omöjliga – positionen och därmed riskera att regeringsfrågan överskuggar partiets sakpolitik lär bli den nya partiledarens största utmaning. I praktiken vill alla tre kandidater att C även fortsatt ska stå utan parlamentarisk strategi och en idé om hur partiet ska få inflytande.
Tydliga konfliktlinjer mellan kandidaterna är svåra att hitta. Göteborgs-Posten (12/11) beskrev stämningen på den första utfrågningen på turnén som "ett fikasamtal i hjärtligt samförstånd, snarare än en politisk utfrågning".
LÄS MER:Centerpartiets kandidater till partiledare frågades ut i Stenungsund
Det om något är symptomatiskt för skillnaderna i partikultur jämfört med Sveriges andra liberala parti. Särskilt tydligt för den som minns hur det gick till när Liberalerna efter en strid mellan tre (fast i praktiken egentligen två, eftersom ingen trodde att Johan Pehrson kunde ta hem det) kandidater valde Nyamko Sabuni till partiledare. Processen var uppslitande, kandidaterna stod tydligt för olika linjer gentemot SD och olika sakpolitiskt fokus. I slutändan var det underdogen Sabuni som tog hem det, framför den förmodade kronprinsen Erik Ullenhag.
Centerpartiets "strid" framstår som en fråga om framtoning snarare än innehåll. Företräds man helst av en trygg värmländsk man, en kvinna från Jämtland vars hjärta klappar för småföretagen, eller ett tidigare kommunalråd som vuxit upp i Stockholmsförorten Vårby gård?
Väntad segrare är Thand Ringqvist, även om det inte går att utesluta en skräll. Det verkar dock mindre sannolikt att det sker i ett parti som C än i L. Värnandet av den goda stämningen internt gör uppslitande partiledarstrider med oväntat utfall mindre sannolika, varför utmaningen för nästa centerpartiledare inte lär vara att ena partiet – utan snarare att framstå som något nytt och fräscht, och inte bara en fortsättning på Annie Lööfs linje.
