Det ska vara förbjudet att knarka, löd budskapet från Bengt Westerberg, dåvarande FP-ledare. Året var 1985 och Folkpartiet såg chansen att plocka politiska poäng i valrörelsen. Under 1980-talet hade narkotikapolitiken gradvis förändrats och lagts i linje med visionen om ett narkotikafritt samhälle, men det var fortfarande inte förbjudet att vara drogpåverkad. Westerberg gjorde ett succéval, inte på drogfrågan utan på att driva eget rum i långvården, men kanske gav affischen ändå effekt: 1988 följde Socialdemokraterna efter och riksdagen lagstiftade om ett förbud mot eget bruk av narkotika. Den mer repressiva linje som skulle trycka tillbaka knarkandet var med det mer eller mindre fullt utbyggd.
40 år senare pågår "kriget mot knarket” fortfarande, och det är inte staten som vinner. För varje år som går kommer vi längre ifrån de narkotikapolitiska målen. Fler fastnar i tungt missbruk. Sverige har högst narkotikarelaterad dödlighet i Europa. Per miljon invånare dör nästan fyra gånger fler än genomsnittet för EU-länderna (Dagens Medicin 2/10 -20). Inte minst eskalerar gängvåldet, som en följd av att den illegala drogmarknaden omsätter miljarder.
Det är i ljuset av detta som allt fler i svensk politik börjat omvärdera inriktningen på narkotikapolitiken. Lättnader i den repressiva linjen har visserligen skett även tidigare, exempelvis i form av sprutbytesprogram och ökad användning av opioidmotgiftet naloxon, men nu gläntar allt fler på dörren till politikens fundament. På DN Debatt (11/12) skriver exempelvis kristdemokratiska europaparlamentarikern Sara Skyttedal att det är dags att avkriminalisera cannabis.
Sverige måste lära av andra länders framgångar och misstag
Det är välkommet. Det snäva, ideologiskt färgade förhållningssätt som de flesta partier haft på området – där man bland annat motarbetat vetenskapliga utvärderingar av politiken – måste bort. Så även synsättet att knarkare är brottslingar som ska låsas in, snarare än ges vård för beroendeproblematik. Hårdare straff för missbrukare driver dem längre från de institutioner som kan göra skillnad i deras liv. Det är en viktig förklaring till de höga svenska dödstalen.
Med allt detta sagt är en omläggning av narkotikapolitiken inte enkel, och den bör inte göras ovarsamt. Avkriminalisering av eget bruk skulle sänka trösklarna till vård, men inte förändra gängens kassaflöden. Legalisering av cannabis skulle å andra sidan ta stora andelar av gängens intäkter, men samtidigt riskera att öka den än så länge relativt låga konsumtionen i Sverige, med negativa hälsoeffekter som följd.
Det betyder inte nödvändigtvis att något av dessa alternativ är fel väg att gå – bara att konsekvenserna, ordningsföljden och tajmingen av en reform måste utredas och övervägas noggrant. Därtill måste förändrad lagstiftning kompletteras av förstärkt prevention och vård, som kan minska riskerna för de tunga missbrukarna. Sverige måste lära av andra länders framgångar och misstag. En bra början är att plocka bort de ideologiska skygglapparna och de fluffiga drömmarna om ett narkotikafritt samhälle, och se den krassa verkligheten i vitögat.
