”Lägg ner Allmänna arvsfonden.” Det slår flera ledarsidor på några stora dagstidningar självsäkert fast efter det att Riksrevisionen presenterat en granskning av fondens verksamhet. En av rapportens slutsatser är att ”medel går till kriminell verksamhet”.
Svenska Dagbladets ledarsida tar på sig ledartröjan och skriver att pengarna inte går till det de är avsedda för och hänvisar till rapportens slutsats: att Allmänna arvsfonden är samhällsfarlig och måste avvecklas. Rubriken lyder ”Sätt stopp för statens gravplundring”. Ledaren pläderar för att samtliga myndigheter som fördelar pengar till civilsamhället ska ta en ”bidragspaus”. Detta är ett förslag med mycket svåra konsekvenser: För många organisationer skulle det innebära slutet på viktig verksamhet som ofta når utsatta människor.
Låt mig ge ett exempel: ”Lyssna till mitt öga” är ett projekt som sker med stöd av Allmänna arvsfonden. Projektet vänder sig till personer som endast kan röra sina ögon, men som kan skapa musik med hjälp av ögonens rörelser. Om Svenska Dagbladet får sin vilja igenom skulle detta projekt omedelbart sakna finansiering. Är det en samhällsfarlig verksamhet? Nej självklart inte. Det är en verksamhet som handlar om människovärde och värdig sysselsättning – och här används pengarna helt enligt stadgarna.
Nu tycker nog inte ens Svenska Dagbladet att exemplet med ”Lyssna till mitt öga” är ett problem och det är en självklarhet att myndigheters pengar inte ska gå till brottslighet. Det håller nog alla med om. Men varje gång det öppnas en möjlighet att tillskansa sig pengar lockar det gangstrar. Det gäller oavsett om det är verksamhet som utförs i regi av stat, kommun, privata aktör eller någon av civilsamhällesorganisationer.
Det intressanta är att Riksrevisionen faktiskt inte hävdar att pengar har gått till brottslig verksamhet. Man nöjer sig med att peka på att det finns någon slags koppling mellan några organisationer som fått stöd och samtidigt förekommit i register för penningtvätt. Exempel på detta är Myndigheten för ungdoms och civilsamhällefrågor (!) och några trossamfund.
En misstanke blir således ett motiv för Riksrevisionen att föreslå en nedläggning av Allmänna arvsfonden och för SvD ett motiv att stoppa alla bidrag till civilsamhället.
”Pengarna ska hanteras varsamt, vilket även görs.”, säger Anne Vadasz Nilsson, generaldirektör på Kammarkollegiet, den myndighet som hanterar bidragsansökningar och förbereder beslutsunderlag. Beslut om fördelning av pengar görs därefter av Arvsfondens delegation som utses av regeringen.
Nu visar det sig också att mycket av det Riksrevisionen påstår i sin rapport inte stämmer, enligt Anne Vadasz Nilsson. Hon bemöter kritiken med att endast en liten del av all verksamhet är granskad – och det granskade är belagt med sekretess, vilket omöjliggör för Kammarkollegiet att gå i svaromål. Därmed står Riksrevisionens påstående oemotsagt. Möjligheten att bemöta kritiken är stängd.
I den efterföljande debatten om Riksrevisionens granskning virvlar det omkring ett påstående att pengar betalas ut lättvindigt. Detta påstående stämmer inte. Hela 75% av dem som ansöker, får inte beviljat stöd. En projektansökan är inget man slänger ihop på en eftermiddag. Nej, det krävs väldigt mycket arbete och underlag och att ansöka är en kompetens i sig.
Min slutsats är att Riksrevisionens rapport inte är helt korrekt i sin bedömning. Trots det ligger den till grund för slutsatsen att Allmänna arvsfonden bör läggas ner. Men med flera felaktigheter i en rapport, som bör vara helt korrekt, reser sig en rad frågor om kvaliteten på Riksrevisionens arbete. Den är en oberoende myndighet och del av riksdagens kontrollmakt och ska granska hur statens pengar används. De senaste tio åren har Riksrevisionen i snitt tagit fram 33 rapporter per år.
Eftersom dessa rapporter har betydande tyngd och får mycket stor uppmärksamhet, måste man även kunna lita på dem. Men hur görs dessa granskningar? Och kan man lita på att kvaliteten är tillförlitlig?
LÄS MER:Riksrevisionen: Avveckla Allmänna arvsfonden
Det får inte råda några som helst tvivel på Riksrevisionens tillförlitlighet eftersom dess granskningar får så stora konsekvenser. Ett exempel på detta är den rapport om studieförbundens verksamhet som ledde till kraftigt minskade anslag. Även den rapporten pekade ut ”stora brister” och därefter var det inte möjligt att rentvå sig. (RiR 2022:20.) De minskade anslagen drabbar en stor del av det civilsamhälle som anordnar verksamhet för människor med olika bakgrunder.
Min slutsats är att Riksrevisionen har en osedvanligt stor makt. Men få politiker eller debattörer ifrågasätter denna maktutövning utan tar varje rapport från Riksrevisionen för given. Men det är nödvändigt att en institution som genom sina granskningar har stor makt över många områden rimligen också måste genomlysas. Varje rapport från Riksrevisionen måste läsas med ett kritiskt öga. Och varje makthavare i en demokrati måste granskas. Det gäller också Riksrevisionen.
Annika Westh är biträdande redaktör för Frisinnad Tidskrift.
