I den lilla fjällby jag kallar min tog vattnet slut under påsken. Arga stugägare radade kommentar på kommentar i byns Facebook-grupp. Kommunen ordnade med lastbilar som körde skytteltrafik med vattentankar. Tyvärr körde förarna som galningar, vilket genererade än fler kommentarer i Facebook-gruppen. Stämningen blev mycket hätsk när en stugägare utan vatten fick syn på en granne - med vatten - som fyllde en utomhusbadtunna.
Förutom förbannelserna över vattenläckor och slösaktiga grannar var det förstås kommunen som fick flest slängar av sleven. En kommun som, likt många andra svenska kommuner, lider av stora avstånd, brist på invånare, en än större brist på invånare i arbetsför ålder och den betungande kostnadskostymen som allt detta medför och som till råga på allt invaderas av bortskämda stadsbor med jämna mellanrum.
Fritidshusägare och turister är i grunden positiva inslag i en kommun. De befolkar restauranger, handlar i affärer och genererar arbetstillfällen. Men den tidvis ökade befolkningen medför kostnader, som inte alltid vägs upp av den kommunala fastighetsavgiften för fritidshusen eller mera indirekta positiva effekter. Den stora merparten av skatteintäkterna hamnar förstås i stället i hemkommunen. Detta trots att bredband och ökade möjligheter för distansarbete sedan pandemins utbrott har lett till att allt fler nu befinner sig i gränslandet mellan enkla semesterfirare och folkbokföringsbrottslingar.
Det är vanskligt att smyga på fastighetsskattens skare. När som helst dyker minnena upp: Hur tanterna i välbeställda områden tvingades från hus och hem, hur skärgården avfolkades på permanentboende och hur Alliansen vann riksdagsvalet år 2006 mot löfte att ta bort den. I stället infördes en kommunal fastighetsavgift med ett förhållandevis lågt tak, som i år uppgår till 9 287 kronor. Lägg på ränteavdraget därtill och vi har en ordning i skattesystemet för husägare som är mer än lovligt regressiv. Ju dyrare bostad, desto lägre är fastighetsavgiften procentuellt av fastighetens värde. Och ju högre lån, desto större blir ränteavdraget.
Fastighetsskatten var hatad av alla, utom möjligen nationalekonomerna. Men ibland måste man pröva skaren. Särskilt när introverta IT-programmerare i Lapplands-fjällen, utarbetade advokater i Mörbylånga och aspirerande konstnärer i Nordingrå befinner de sig i just de kommuner som redan idag lider av en konstant hög kommunal skattesats, upp- och nedvänd demografi och ansträngd kommunal ekonomi.
Ingen kommun vill skrämma bort stugägare
Svenska kommuner bör själva ha möjlighet att fatta beslut om sin fastighetsavgift. Detta skulle kunna innebära en högre och differentierad avgift, som skulle ge ansträngda kommuner högre intäkter och större möjligheter att erbjuda god service. Exempelvis skulle permanentboende kunna fortsätta betala en låg fastighetsavgift, medan fritidshusägarnas fastighetsavgift kopplas till taxeringsvärdet. Med en sådan lösning skulle ingen tvingas från sitt hem, men de som valt att ha många hem skulle få betala mer till det gemensamma.
Konsekvenserna därav vara ytterst självreglerande. Ingen kommun vill skrämma bort stugägare med spenderbyxorna på med en alltför hög avgift. Men fastighetsavgiften måste kunna anpassas till en ny verklighet: en verklighet fylld av fjällrännare och stugromantiker.
