KRÖNIKA • I torsdags blev Sverige formellt det 32:a medlemslandet i försvarsalliansen Nato. Jag tillhör den breda majoritet av svenska folket som bejakar detta.
Men jag hyser samtidigt stor respekt för den dryga femtedel som känner olust och oro för att vi gått med, och som hävdar att vi vore säkrare i den 200-åriga traditionen av alliansfrihet. Tidigare trodde jag själv just så. Och kommer fortsätta engagera mig för långsiktig nedrustning och en kärnvapenfri värld.
Men fredsrörelsens utspel nu klingar som ekon från en epok som tyvärr inte längre existerar. Tiden efter Berlinmurens fall då vi trodde att krig inte längre var tänkbart i Europa. Årtiondet då alla länder rustade ned, då det nya Ryssland blev medlem i Natos partnerskap och ryska folket fick vittring på demokrati och individuell frihet, något de aldrig ägt.
Vi hoppades på den nye presidenten Vladimir Putin, KGB-mannen som betecknades som hyfsat liberal. Som dock snart skulle starta krig – i Tjetjenien och Georgien, bomba syriska städer till grus, annektera Krim och stötta separatisterna i östra Ukraina. Ryssland hade återfallit i terror mot sina grannar, en imperialism med rötter i 1500-talet.
Somliga bedömare var inte förvånade, de hade länge sett tecknen på Putins vrede över Sovjets sammanbrott, ”den största geopolitiska katastrofen i vår tid”. Men Europas toppolitiker blundade. Och for i vädjande skytteltrafik till det avlånga bordet i Kreml – ända till veckan före den storskaliga invasionen.
”Maffiabossen” Putin – som han kallades på DN:s ledarsida igår – kan ingen lita på. Lika lite som den brittiske utrikesministern Neville Chamberlain 1938 kunde lita på Hitlers löfte om ”fred i vår tid”. Och ”fred”, ja det handlar ju inte bara om att vapnen måste tystna. Utan om innehållet, villkoren, i Europa just nu det som Putin inte vill gå med på: Ukrainas och andra nationers rätt att existera inom säkra gränser, rätt till frihet, demokrati, kultur och språk.
Avskräckning är smärtsamt nog det enda denna skräckregim förstår; att aggression aldrig lönar sig. Just därför är Nato ett fredsprojekt, en pakt för solidaritet mellan Europas demokratier (där några dessvärre också vacklar). Och just därför ville de forna öststaterna efter Murens fall så fort som möjligt bli medlemmar i Nato.
För Sverige är skillnaden att vi nu öppet blir Natomedlemmar - med garantier och förpliktelser - efter att i sextio år varit alliansfria utåt, men inåt, i hemlighet samarbetat nära med Nato. Något som Kreml dock vetat hela tiden.
Nu behöver vi sluta leden och samarbeta kring den klassiska fredsrörelsens krav. Fredsmäklare kan vi fortsätta vara, se på Norge, Natomedlem sedan 1949. Kritiska också, som t ex Tyskland och Frankrike när de fördömde Natovännerna USA:s och Storbritanniens Irakkrig.
”Putin kan inte förlora ansiktet, det behövs nya ledare i Kreml om Ryssland ska dra sig tillbaka” sa Peter Wallensteen i teve häromdagen, legendarisk freds- och konfliktforskare i Uppsala
Måtte den dagen komma snart.
