Samarbete är möjligt. Samverkan mellan S och SD är inte så avlägset som många tror.
Samarbete är möjligt. Samverkan mellan S och SD är inte så avlägset som många tror. Bild: Jessica Gow/TT

Naod Habtemichael: Därför är ett samarbete mellan S och SD möjligt

Ett parti drivs av viljan att regera, och ett annat drivs av viljan att förändra Sverige i grunden. Räkna med att de lär komma varandra ännu närmare innan valet 2026.

Det här är en ledartext. Bohusläningen är oberoende liberal.

ANNONS
usernewspaperlogoutofferarrowcommentsSökSuperlokaltclockplaytwitterfacebookinstagramNotifikationerNotifikationer avNotifikationerstampenpencilusersusers outlinedclocklockdatabasecheckbox-checkedcheckbox-uncheckedlikecheck_circleexclamation-solidgrade

Gång på gång försöker Socialdemokraterna inskärpa att valresultatet var en framgång. Och visst ökade partiet med sju riksdagsmandat. Men med tanke på att man både förlorade regeringsmakten och var tvungen att finna sig i det näst sämsta valresultatet på över 100 år är det svårt att inte se valstrategin som ett misslyckande.

Om man är nyfiken på hur partiet, som utgör fackrörelsens politiska gren, kommer att utvecklas framöver – kan det vara klokt att snegla mot utvecklingen i arbetarrörelsen i stort. Där har det gått undan sedan valdagen. I Expressen kunde man nyligen ta del av Byggnads omsvängning i synen på Sverigedemokraterna (5/10). Som om det plötsligt vore en självklarhet berättar fackförbundets ordförande Johan Lindholm att de har bestämt sig för att upparbeta kontakter med SD.

ANNONS

Bara en dag efter beskedet från Byggnads svängde även LO:s ledning i frågan. Enligt ordförande Susanna Gideonsson, som dessutom sitter i Socialdemokraternas verkställande utskott, är det numera LO:s plikt att ”prata med alla”.

Frågan är om S kan vänta sig samma kursomläggning från partiets sida? Nej, i alla fall inte på kort sikt. Det bubblar redan bland många socialdemokrater och inte minst på S-märkta ledarsidor. Med en rubrik som löd ”Har det brunnit i huvudet på Magdalena Andersson?”, undrade exempelvis Aftonbladet varför S-ledaren är undfallande istället för att kritisera Tidöavtalets långtgående förslag inom rätts- och migrationspolitiken (29/10).

Idag har de två partierna tillsammans fler riksdagsmandat än Kristerssons samlade regeringsunderlag

Socialdemokraternas förändrade tonläge gentemot SD är dock inte förvånande. Åtminstone inte om man är bekant med hur S-rörelsen alltid varit villig att anpassa sin politiska strategi.

Partiets pragmatiska inställning (läs: strävan efter maktinnehav) löper som en röd tråd genom historien. När S-ledaren Andersson således verkar obekymrad över Tidöavtalets SD-inspirerade migrationspolitik är det inte för att hon har mist sina socialdemokratiska värderingar. Tvärtom. Hon är högst medveten om vad klassisk socialdemokratisk politik ofta har inneburit i praktiken.

Från att den tidigare statsministern Per-Albin Hansson (S) myntade sin vision om folkhemmet för drygt 100 år sedan och ända till mitten av 1980-talet, var Socialdemokraternas syn på invandring knappast generös. Oavsett om det har handlat om flykting- eller arbetskraftsinvandring har partiet i första hand alltid värnat dess särintresse: fackföreningsrörelsen. Att S och SD närmar sig innan valet 2026 är därför inte otänkbart.

ANNONS

Idag har de två partierna tillsammans fler riksdagsmandat än Kristerssons samlade regeringsunderlag. Det innebär att det enda som skulle krävas för en socialdemokratisk budget att antas av riksdagen, om till exempel SD inte känner sig nöjda med efterlevnaden av Tidöavtalet, är att SD röstar på den.

På längre sikt innebär det en risk för att en illiberal järnaxel tar form i Sverige. En järnaxel som varken värnar individuell, social eller ekonomisk frihet. Det borde oroa alla som inser värdet av en personlig integritet, lägre skatter och ett Sverige som inte är lika slutet mot omvärlden.

ANNONS