Vi blir till synes aldrig klara med debatten om åsiktskorridorer. Begreppet åsiktskorridor populariserades 2013 av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson och syftade då till att beskriva det faktum att vissa frågor har relativt brett stöd hos allmänheten, samtidigt som de sällan tas upp i den offentliga debatten. Med tiden har begreppet förändrats, och har alltmer kommit att syfta på svårigheten att vädra vissa åsikter – oberoende av förankring bland folket – av rädsla för konsekvenser, kritik och sociala mediedrev. 

Men kritiken mot åsiktskorridorer är missriktad. För det första är föraktet för andras åsikter knappast något nytt. Det som däremot är nytt är att vi enklare kan ta del av andra idéströmningar än våra egna, via digitalisering och sociala medieplattformar. Vi får lätt en inblick i andras åsiktsvärld, och många verkar hellre vilja förbanna än förundras. 

Därtill bjuder sociala medier – särskilt Twitter – knappast in till eftertänksamhet. Det är lätt att dela med sig av åsikter. Problemet är förstås att de ibland är ogenomtänkta. Samtidigt kan andra användare rikta kritik som leder till omotiverat omfattande drev. Det är förvisso revolutionerande att vem som helst numera kan göra sin röst hörd på sociala medieplattformar. Det är dock inte revolutionerande att människor ägnar sig åt flockbeteende och grupptänk. 

Människor delar nämligen naturligt in sig i så kallade åsiktskorridorer, eller på akademiska – gruppinducerad attitydpolarisering. En grupp som diskuterar politik blir ofta mer åsiktshomogen inom gruppen. Åsikterna inom gruppen kan därför sägas ha bred förankring, men samtidigt distanserar gruppen sig mer och mer från andra åsiktsgrupper i samhället. Med andra ord – en åsiktskorridor har skapats. 

Men även det som är naturligt kan skapa problem. Internetstiftelsen fann i en rapport att 25 procent av svenskarna avstår från att uttrycka sin politiska åsikt på internet för att undvika hård kritik, hat och hot (2018). Det är dåligt för det offentliga samtalet och i förlängningen demokratin. 

Det finns en enkel lösning på problemet: att i högre grad tolerera andras åsikter. Men att eliminera åsiktskorridorer är fel väg att gå. De är inte bara djupt mänskliga, utan bidrar paradoxalt nog till åsiktspluralism. Att acceptera åsiktskorridorer är att acceptera andras åsikter – för då ingår nämligen andras aversion mot ens egna. 

Därför handlar den här aldrig sinande debatten egentligen inte om åsiktskorridorer. Den handlar om behovet av nyfikenhet i den offentliga debatten – och då ingår nyfikenheten för varför vi så gärna vill fördöma andras åsikter. Åsiktskorridorer ger människor chansen att i fred förkovra sig i olika idéströmningar. Om det finns tillräckligt många åsiktskorridorer är det egentligen bara ett uttryck för samhällets åsiktspluralism. Att förlika sig med tanken på att det finns åsiktskorridorer i samhället, är att förlika sig med tanken att vi inte har alla rätta svar på samhällets frågor, och heller aldrig kommer att ha det. 

<a href="https://internetstiftelsen.se/docs/Svenskarna_och_internet-_valspecial_2018.pdf" id="link-d0d61fca4d8f78716aa095e26f996da9">Rapport från Internetstiftelsen</a>

<a href="https://ekengrenoscarsson.com/2013/12/10/valjare-ar-inga-dumbommar/" id="link-8ff205ac508a8ce385586724f0f77dc1">Henrik Ekengren Oscarsson </a>

Eva Forslund

Därför behövs fler åsiktskorridorer

Vi behöver fler, inte färre, åsiktskorridorer. 