15 december 2018. Snötäcket över Kiev hade börjat töa bort. Luften var mild. De ukrainska flaggorna i kievbornas händer vajade sakta när invånarna strömmade mot Sofiakatedralen för att ta del av ett historiskt ögonblick.

Folksamlingen riktade blicken mot de enorma teveskärmarna som ställts upp utanför katedralen för att visa det som pågick inne i kyrkan. Popmusiker avlöste varandra på scenen mellan skärmarna. Till slut växlade bilden över till att visa ortodoxa präster med sammanbitna ansikten.

Folkmassan tystnade. Det knastrade i högtalarna. På Sofiatorget utanför katedralen höll man andan medan alla papper undertecknades på teveskärmarna. Sedan var det klart. Ukraina hade grundat en egen ortodox kyrka, oberoende från det rysk-ortodoxa patriarkatet.

Jublet steg över torget och gråtande människor kysste varandra på kinderna. President Petro Porosjenko lämnade kyrkan till ljudet av mässande sånger och klämtande klockor. Han klev upp på scenen och greppade mikrofonen.

“Den här dagen kommer att gå till historien som en helig dag”, deklarerade presidenten. “Dagen för det slutgiltiga oberoendet från Ryssland!”

Ukrainian President Petro Poroshenko, left, speaks to people as a new elected head of independent Ukrainian church Metropolitan of Kiev Epiphanius looks on near the St. Sophia Cathedral in Kiev, Ukraine, Saturday, Dec. 15, 2018. Ukraine's Orthodox clerics gather for a meeting Saturday that is expected to form a new, independent Ukrainian church, and Ukrainian authorities have ramped up pressure on priests to support the move. (AP Photo/Efrem Lukatsky)

President Petro Porosjenko och metropoliten Epifanius den 15 december 2018. 

Uppbrottet från den rysk-ortodoxa kyrkan togs inte emot väl i Ryssland. Patriarken i Moskva krävde till exempel att FN skulle skydda den ryska kyrkan från “förföljelse”. Men för många ukrainare kom grundandet av Ortodoxa kyrkan i Ukraina som en befrielse.

Under Sovjettiden trycktes religionen undan. Bolsjevikerna rev den vackra Sankt Michaelskatedralen, som återuppbyggdes först under 1990-talet i och med Ukrainas självständighet. I den blå byggnaden med torn av guld huserar nu Ukrainas egna kyrka – självständig från Moskva.

Efter Sovjetunionens fall har många av dem som i generationer tvingades in i kommunismen, sökt sig tillbaka till och lutat sig mot religionen i sökandet efter nya nationella identiteter. För många är det viktigt att tänka på sig själv som ortodox kristen, för att kunna tänka på sig själv som ukrainare.

Inte för alla, det måste noteras. Den nuvarande presidenten Volodymyr Zelenskyj är jude och har ett brett folkligt stöd – ett stöd som efter Rysslands invasion av landet bara har vuxit. Men det finns många sätt att vara ukrainare på. Sådant är livet i pluralistiska nationer.

Gränsen mellan politik och religion är ofta helt utsuddad. 

Den ortodoxa tron har kommit att bli central i nästan hela den forna sovjetiska maktsfären. Kyrkan är i många länder genompolitiserad. Gränsen mellan politik och religion är ofta helt utsuddad. Ukrainas beslut att grunda sin egen kyrka var därför inte bara en religiös angelägenhet: Vladimir Putin tappade sitt grepp om en central institution i samhället.

När Ryssland genomförde den första invasionsvågen mot Krim 2014, växte stödet bland religiösa ukrainare för att lösgöra sig från den rysk-ortodoxa kyrkan. I många ukrainska församlingar vägrade prästerna att fördöma Putin, vilket underblåste en kollektiv vrede bland Ukrainas ortodoxa. Även i den religiösa sfären sökte sig mer eller mindre troende ukrainare bort från det ryska inflytandet.

Det förargade naturligtvis den ryske presidenten. En självständig ortodox kyrka i Ukraina gick på tvärs med det narrativ som Putin ville etablera för att rättfärdiga sina militära aggressioner. I den berättelsen hör Ukraina och ukrainarna hemma i en storrysk familj med en gemensam kultur och historia.

Men så på den där milda decemberdagen 2018, blev uppbrottet äntligen verklighet. Sedan dess har hundratals församlingar anslutit sig till Ortodoxa kyrkan i Ukraina. Ukraina har byggt en egen kyrka med sina egna händer, en kyrka som ryms inom – och bidrar till att forma – den ukrainska nationella identiteten.

Jesper Ahlin Marceta: