På kvällen den 23 augusti i år störtade Wagner-gruppens ledare Jevgenij Prigozjin mot döden utanför byn Kuzjenkino i Ryssland. Vad som orsakade kraschen – bomb i lasten? en luftvärnsrobot? – vet vi inte. Ett samband mellan kraschen och det myteri Wagnerledaren var ansvarig för under midsommarhelgen betraktas som en självklarhet av de flesta.
De senaste åren har ett häpnadsväckande stort antal ryssar dött i märkliga olyckor. Ytterligare andra har mejats ned eller förgiftats, i eller utanför Ryssland. Att det är farligt att vara oppositionell eller en tänkbar konkurrent om makten i Vladimir Putins land råder det inga tvivel om.
Svårigheten att utan blodspillan hantera konkurrensen mellan äregiriga individer är inte specifik för Ryssland, utan ett drag hos auktoritära stater generellt. Kanske illustrerar detta förhållande en avgörande svaghet hos dessa samhällen: En oförmåga att hantera sina inre motsättningar. Kanske är denna oförmåga en strukturell nackdel som på sikt dömer de auktoritära staterna att ersättas av ett samhällssystem som bättre kan hantera sina motsättningar – den liberala demokratin.
Denna anspråksfulla idé formulerades av den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i boken Historiens slut och den sista människan från 1992. När Fukuyama skrev boken hade Västvärlden segrat över Sovjetunionen i det kalla kriget. Kina visade sig vid samma tid vara moraliskt bankrutt genom det groteska våld som riktades mot fredliga protestanter på Himmelska fridens torg i juni 1989. Den liberala demokratin stod utan seriösa utmanare. Fukuyama åtog sig den angenäma uppgiften att förklara triumfen.
Fukuyamas bok är ett långt försvar för liberalismen, men filosofiskt är det en annan liberalism än den vi blivit vana vid. Enligt Fukuyama är det är varken McDonald’s och Coca-Cola eller rättighetskataloger som gör liberalismen överlägsen alternativen, utan att den upphäver ett uråldrigt klassamhälle. Det är förmågan att ge människor det erkännande de strävar efter som gör det öppna samhället överlägset alla hittillsvarande system – och som leder till att alla samhällen till sist kommer att präglas av frihet och öppenhet.
Inspirationen för sitt egensinniga försvar för den liberala demokratin hittar Fukuyama hos den tyska filosofen GWF Hegel. De två centrala idéerna i Historiens slut, som Fukuyama hämtar från Hegel, är att strävan efter erkännande är en central drivkraft för människan och att det är denna strävan som driver historien framåt. Den vanliga bilden av människan som en varelse som styrs dels av sina begär, dels av sitt förnuft, räcker inte till. Människor är inte bara förnuftiga och begärande, utan präglas också av önskan att erkännas av andra människor. Denna själens tredje del kallas thymos.
Fukuyama framhåller att strävan efter erkännande inte bara leder till historisk utveckling utan också har en mörk sida. Vissa individer nöjer sig inte med att erkännas som jämlikar utan söker erkännande som dominanter, överordnade andra människor. Megalothymia är namnet Fukuyama ger denna strävan. Den jämlika strävan efter erkännande benämner han isothymia.
Fukuyama hävdar att både isothymia och megalothymia bäst hanteras inom ramen för det liberala samhället. Det öppna samhället ger alla ett lika erkännande som medborgare. De äregiriga kan få utlopp för sin megalothymia i affärslivet eller kulturen. Om de ger sig in i politiken finns institutioner för att hindra att de störtar ned samhället i våldsamma motsättningar. Inget samhälle har större förmåga att härbärgera människans längtan efter erkännande än den liberala demokratin och det är vad som gör denna samhällstyp överlägsen och därför slutgiltig. Det är i detta avseendet som liberalismen utgör ”slutet på historien” som återfinns i bokens titel.
Prigozjin är något av ett typexempel på en person driven av megalothymia. Något annat sätt att hantera hans galopperande äregirighet än att döda honom hade inte ledningen i Kreml. Ryssland hanterar inte heller isothymia. Befolkningen i Putins Ryssland erkänns inte som fullvärdiga medborgare. De saknar medborgerliga rättigheter och förnedras genom att tvingas lyssna till regimens propaganda.
Ett samhällssystem som bättre löser samhällets motsättningar än liberal demokrati har inte uppkommit
Stämmer Fukuyamas tes att alla länder till sist kommer att bli öppna samhällen av västerländsk modell? Han anger ingen tidtabell, vilket gör att påståendet är svårt att falsifiera. I dagsläget finns i alla fall två allvarliga utmaningar för Fukuyamas påstående.
Den ena är den kinesiska diktaturen. Regimen i Peking har med hjälp av en exempellös ekonomisk framgång lyckats trycka ned kraven på erkännande från sin befolkning, mer än trettio år efter massakern på Himmelska fridens torg. Systemet framstår som stabilt, trots att det inte erkänner invånarna som medborgare.
Den andra utmaningen är Fukuyamas hemland USA, som har betydande problem att hantera Donald Trump inom ramarna för lagarna och samhällsfreden. Också Trump är ett praktexempel på megolythmia, I Historiens slut omnämns faktiskt Trump som ett exempel på hur liberala samhällen kan erbjuda äregiriga män att få utlopp för sitt bekräftelsebehov genom kändisskap och affärer, i stället för i politiken. Som bekant fungerade inte det.
Trettio år efter Historiens slut har Fukuyama tonat ned sin triumfatoriska ton, av förklarliga skäl. Men han vidhåller tesen: Ett samhällssystem som bättre löser samhällets motsättningar än liberal demokrati har inte uppkommit, trots att kritiken mot bristerna i de liberala samhällena. Tesen att Ryssland, Kina och andra auktoritära länder förr eller senare kommer att nå det högsta stadiet gäller, även om tidsutdräkten kan bli lång.
Joel Stade
Joel Stade är före detta politiskt sakkunnig i Statsrådsberedningen under Stefan Löfvens tid som statsminister.
Texten har varit publicerad i Liberal Debatt.