Borta. Plötsligt är cykeln försvunnen trots att den var noga fastlåst.
Borta. Plötsligt är cykeln försvunnen trots att den var noga fastlåst. Bild: Noella Johansson/TT

Malin Lernfelt: Därför måste polisen börja ta stölder av cyklar på allvar

När polisen på rutin avskriver mindre allvarliga brott skadar det förtroendet för samhället och dess institutioner hos laglydiga medborgare.

ANNONS

Cykeln är stulen. Igen. Trots att den var fastlåst i cykelstället med en dyr låsanordning. Som tur är finns det vittnen och tjuven är lätt att identifiera. Han tas dessutom på bar gärning med sitt tjuvgods. Ändå avskrivs ärendet direkt när det anmäls utan att en polis ens tittar igenom det.

Situationen ovan har blivit vardag för många cykelägare. Ambitionen hos polisen att utreda cykelstölder är nära noll. Det spelar ingen roll om man med hundra procent säkerhet vet vem tjuven är. Denne kommer ändå undan.

Vid en granskning av polisens arbete med cykelstölder som Sydsvenskan gjorde förra året framkom det att det givits order inom ordningsmakten om att inte utreda cykelstölder. Och i en intervju i Sveriges radio försvarar en kommissarie på polisens avdelning NOA att bara 200 och 65 000 årliga cykelstölder klaras upp: “Man prioriterar annan brottslighet före det. Därför att det är inte resurseffektivt att lägga mer tid på den typen av brott”, säger han (SR 31/7 -19).

ANNONS

Det kan verka logiskt att polisen då resurserna inte räcker fokuserar på den allvarligaste kriminaliteten. Samtidigt bör man inte glömma bort att de så kallade mängdbrotten drabbar många laglydiga medborgare och medför skador både för enskilda, företag och samhället. När människor upplever att polisen inte lägger två strån i kors för att klara upp sådant som stölder, misshandel, skadegörelse och inbrott skapar det både otrygghet och ett misstroende mot samhället och dess institutioner. I förlängningen kan det få allvarliga konsekvenser.

Det konstaterar även Riksrevisionen i sin aktuella granskning av polisens hantering av mängdbrott. I sin granskningsrapport skriver myndigheten: “Om Polismyndigheten inte kommer till rätta med de tillkortakommanden som granskningen synliggör bedömer Riksrevisionen att det på sikt kan leda till att brottsutsatta privatpersoner, näringsidkare och organisationer inte får sin trygghet och säkerhet tillgodosedd. Riksrevisionen bedömer också att allmänhetens förtroende för rättsväsendet riskerar att minska”.

Riksrevisionen påpekar att med de anslagsökningar Polismyndigheten fått på senare år borde det finnas goda förutsättningar att utreda och lösa en större andel av mängdbrotten. Bland annat genom att anställa mer personal (även civil sådan) och kompetensutveckla brottsutredare. Att polisen i dagsläget inte klarar sitt uppdrag bättre, handlar om ineffektivitet. Myndigheten har till exempel inte fördelat resurser på ett sådant sätt att det lett till utökad bemanning i lokalpolisområdena. Tvärtom har personalen därifrån i alltför stor utsträckning lånats ut eller fått ta över utredningar av grova brott från andra nivåer. Lokalpolisområdena som ska vara basen i polisens verksamhet, har dränerats på resurser.

ANNONS

En stulen cykel kan verka som en oviktig sak. Det är det inte. Cyklar kostar pengar och underlättar vardagen på många olika sätt. Att medborgare inte omedelbart avfärdas när de utsatts för brott, även om det inte är grovt, är också grundläggande i ett rättssamhälle. Polismyndigheten måste lyssna på Riksrevisionen, ta till sig kritiken och göra en kraftansträngning för att förstärka sin förmåga att hantera mängdbrotten.

ANNONS