Snart har fjorton år gått sedan Piratpartiet röstades in i Europaparlamentet – till stor del på grund av sitt motstånd till statlig massövervakning. Ungefär lika långt har gått sedan den utdragna debatten om FRA-lagen. Att liknande och i många fall mer långtgående institut som institutionaliserar massövervakningen har röstats igenom i riksdagen har för det mesta inte ens föranlett någon offentlig diskussion.
Och det fortsätter. Regeringen aviserade i veckan förslaget att uppsättandet av övervakningskameror på offentliga platser inte längre ska vara tillståndspliktigt. I Tidöavtalet framgår att polisen ska få möjlighet att avlyssna folk “preventivt” utan krav på brottsmisstankar. Europakommissionen är därtill i fart med ett lagförslag kallat “chat control” som avses förbjuda användningen av krypterade chattar. Staten ska se allt. Integritet som skyddsintresse har i princip försvunnit från den politiska kartan.
Det verkar saknas en grundläggande förståelse för vilket samhälle vi skapar när statens kontroll görs total. Jag menar inte att övervakning i olika former aldrig kan vara legitimt. Men det verkar som att man inte längre vill erkänna att övervakningen kommer med ett pris.
Massövervakningen är totalitär till sin essens
Hur massövervakningen påverkar oss är väldokumenterat. Den som vet med sig att den står under övervakning agerar mer konformt och mindre i enlighet med den egna viljan. Den själsliga kränkningen är uppenbar. Och till skillnad från vad många tror drabbar kränkningen inte bara folk med kriminella eller annars oönskade avsikter. Alla som utsätts drabbas.
Integritetsintresset avfärdas som något abstrakt och perifert medan det i själva verket är något högst materiellt och konkret. För vad blir egentligen kvar av oss som individuella människor när staten tar sig friheten att kontrollera och hålla koll på snart sagt alla våra handlingar och angelägenheter? Massövervakningen är totalitär till sin essens och inte förenlig med ett fritt samhälle. I den mån övervakning är legitimt så är det ett nödvändigt ont. Dessa grundläggande utgångspunkter tycks ha gått förlorade i den politiska klassen.
Kampen mot den organiserade brottsligheten är för all del befogad. Men låt oss inte kliva i fällan att vi monterar ned de friheter som vi avser att försvara genom att göra motgiftet värre än själva sjukdomen. Då är kampen redan förlorad.
