–När det kommer till mänskliga situationer vill vi inte bara ha evidens, det är obehagligt.
Jonna Bornemark är professor i filosofi vid centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Med böcker som Det omätbaras renässans (2018) och Horisonten finns alltid kvar (2020) har hon satt ord på många människors erfarenhet av ett arbetsliv och ett samhälle som blivit närmast besatt av det mätbara, av det evidensbaserade. Nu sitter hon vid en sjö i Dalarna och förklarar varför det finns olika sorters kunskap och varför vi behöver dem alla.
– När man håller på med praktisk kunskap så är det bra att börja med Aristoteles och hans kunskapsbegrepp. Han menar att det finns flera olika sorters kunskap. Det finns den traditionella teoretiska kunskapen, episteme, som är det vi tänker på när vi säger ”kunskap”. Men det Bornemark fokuserat på i sin forskning är den praktiska kunskapen. Den delar Aristoteles upp i två delar: Techne och fronesis.
– Techne är att producera något, man har ett färdigt mål och man skapar det. Bygga ett hus, skapa ett bröd eller skapa ett konstverk. Man vet inte riktigt vad det blir men man vet vad man ska göra.
Hon förklarar att det är en medveten, målinriktad kunskap som förenar det Aristoteles kallade teknik och konst. I kontrast till det finns den situationsbundna kunskapen fronesis.
– Fronesis är det vi specialiserat oss mest på. Det handlar om att hantera en situation på så bra sätt som möjligt för alla inblandade. Vi har valt att kalla det omdöme eftersom folk har en uppfattning om att omdöme finns och att det är viktigt.
Och där är vi tillbaka i varför evidens är otillräckligt eller till och med obehagligt.
– Evidens handlar om statistik och befinner sig i det generella och abstrakta medan fronesis gäller här och nu, hur just det här barnet fungerar i just den här situationen.
Hon konstaterar att bland de viktigaste egenskaperna hos exempelvis en förskollärare är att ha ett gott omdöme. Bara tanken på att lämna barnen till personer utan omdöme som istället lutar sig mot evidens framstår som absurd.
– Det är väldigt enkelt att förklara vad fronesis är för alla som arbetar med mellanmänskliga yrken, de vet att det är en grundläggande kunskapsform.
Trots detta står den här typen av kunskap mycket lägre i kurs än den teoretiska, många uppfattar den knappt ens som kunskap.
– En kunskapstyp vann där Aristoteles hade många. I den mån vi pratar om de andra kunskapstyperna pratar vi om det som förmågor, inte kunskap. Därför är det viktigt för mig att prata om det som kunskap för att höja statusen, konstaterar Bornemark.
Så vad var det som hände, när tappades techne och fronesis bort?
Som det mesta i historien är det resultatet av en lång process där det knappast går att peka ut en specifik händelse, men Bornemark menar att mycket hände från 1600-talet och framåt, med Descartes och den industriella revolutionen.
– Massproduktion är också ett sätt att dra tinget ur situationen, att göra generella ting som ska passa många personer och många platser istället för att tingen är mer individualiserade och situationsspecifika.
AI har ingen kropp, inget omdöme eller moral
Hon pekar på hur vår produktion av till exempel hus och bruksföremål har förändrats från individuellt anpassade till generellt applicerbara.
– Det finns stora vinster från många aspekter med att göra det. Men varje vinst är också en förlust på ett annat område.
Hon menar att vi fortfarande har med oss den här ensidiga synen på kunskap och att det syns särskilt tydligt i debatten om artificiell intelligens.
– AI har ingen kropp, inget omdöme eller moral. Men det betraktas som något bra, då blir kunskapen renare. Det finns en idé om att det kroppsliga och sinnliga smutsar ner kunskapen.
Återigen vill hon inskärpa att vi måste fundera på vilken sorts kunskap vi pratar om.
– Vi har stängt in kunskap i det generella och abstrakta.
Hon ser nedvärderingen av det praktiska på många olika sätt och konstaterar till exempel att såväl familjer som syo-konsulenter vill ha in så många som möjligt på teoretiska utbildningar och att praktiska linjer ses som ett misslyckande.
– De praktiska och estetiska ämnena blir styvmoderligt behandlade, de ses inte som viktiga. Och även inom de ämnena premieras teoretisk kunskap. Till och med i betygskriterierna så handlar det fortfarande om något slags epistemeideal, att man ska kunna verbalisera och kritisera det man gör snarare än att göra det. Skolan borde ta till sig mer av förskolans kunskapssyn som är mycket bredare.
I Bornemarks ögon finns det mycket gott att bygga på i den svenska skoltraditionen: förskolan, fritidspedagogiken, de estetiskt-praktiska ämnena, folkhögskolan.
– Vi har levande kunskapstraditioner här som man skulle kunna använda och bredda. Det är inte alls så att vi står på noll.
Hennes son som har simmat i sjön under intervjun har börjat tröttna på att bada och vill nu att mamma ska förklara hur avokado växer. De har pratat mycket om det på sistone, hur saker växer och hur naturen hänger ihop. På deras plats i naturen.
– I den bok jag håller på och skriver på just nu så har jag en liten större ram på det här. Jag tänker mig att vi lever i en kultur som behöver formas om. Vi har inte en riktigt sund relation till den natur vi befinner oss i, det har vi konkreta bevis för nu som är helt reella. Men hur ändrar man på en kultur på ett mer generellt plan? Det räcker inte att stanna kvar uppe i huvudet, vi vill gärna lösa alla miljöproblem genom att tänka. Vi måste lösa våra grundläggande sinnliga problem med naturen. Ska vi lösa det så måste vi ha ett här och ett nu som inte bara vänder sig inåt utan som lyssnar in den miljö vi befinner oss i.
Medan vi pratar står skogarna på Rhodos i brand trots klimatpanelernas alla beräkningar och varningar, och det är svårt att inte tänka att hon har en poäng. Traditionell kunskap om naturen verkar inte räcka för att rädda oss, det handlar om något annat.
– Jag tror att det är viktigt i relation till kunskap eftersom problemet inte bara handlar om att vi måste skapa ny kunskap om ekosystem, utan vi måste skapa en ny relation med naturen.
Apropå det relationella och det situationsspecifika är det nu uppenbart att hennes son till slut har ledsnat totalt på att mamma ska förklara kunskap. De plockar ihop badkläderna och vi säger hejdå. Och avokadon då? Den växer på träd, som äpplen ungefär.
Matilda Molander är chefredaktör för Liberal Debatt
