Pengar är minne, skrev den ledande monetära teoretikern Narayana Kocherlakota i en vetenskaplig artikel från 1998. I stället för långa och komplexa beskrivningar av vem som är skyldig någon annan en viss summa, fungerar pengar som ett allmänt kollektivt minne av våra skyldigheter, tillgångar och avtal.
På ett sätt har han rätt. Pengar är ett gemensamt verktyg som förenklar utbyte med andra personer, företag och stater. Men ett årtionde efter Kocherlakotas artikel kom Bitcoin.
Den, liksom andra så kallade kryptovalutor, bygger på blockkedjor – i princip ett decentraliserat nätverk av digitala loggböcker där varje transaktion syns. Ingen styr, men alla ser. Det förändrar behovet av det fysiska minne som pengar i första hand är.
I Sverige har exempelvis andelen kontantköp minskat från 39 till 9 procent de senaste tio åren, enligt Riksbanken. Fler digitaliserade transaktioner kan vara bra. Pengatvätt, skatteflykt, terrorfinansiering och bedrägerier försvåras. Samtidigt är det dåligt att det inte går att köpa mat om elnätet störs, och att ens vardagsliv kan kartläggas utifrån ens köphistorik.
Därför har allt fler centralbanker börjat fundera på digitala valutor, förkortade CBDC, för allmänt bruk. Riksbanken driver projektet om en e-krona, och enligt en ny studie av centralbankernas branschorganisation BIS utforskar åtminstone 55 centralbanker nu CBDC.
Vissa har kommit längre. 20 oktober förra året lanserade Bahamas den digitala “sanddollarn”. De flesta är dock i uppbyggnadsfasen, medan ungefär tio stycken, däribland Riksbanken, genomför pilotstudier. Senast i raden är Kina, som under några veckor i mars månad givit eCNY, en digital yuan, till medborgare i Peking, Shanghai och Shenzhen.
Kinas försök visar på något större. De eCNY som landar i mobiltelefonen måste användas inom en förprogrammerad period, annars försvinner de. Det är en funktion som exempelvis Kanadas centralbank diskuterat, ihop med tanken om att göra en CBDC räntebärande.
Om pengar antas vara värda mer imorgon kan stora utflöden, exempelvis vid kriser eller ekonomisk överhettning, skjutas upp eller bromsas. Och är de omvänt värda noll imorgon lär de användas fort. Sådant kan öka träffsäkerheten i ekonomiska stimulanser och komplettera centralbankernas övriga räntepolitik.
Men fördelarna måste vägas mot frågor om integritet och statens räckvidd. En CBDC öppnar upp för storskalig politisk styrning av och insyn i konsumtionen. Det är inte bra, oavsett land.
I öst är toleransen högre att dela finansiell data än i Sverige, enligt BIS. Men stater som Singapore och Kina, varma anhängare av digitala valutor, bevakar folket skoningslöst. Det som historiker brukar anföra – att den kinesiska muren till lika delar syftade till att hålla hunnerna ute och skattebetalarna inne – är direkt överförbart till Kinas digitala murbygge runt medborgarna.
Kina är inte Sverige. Ändå saknas kanaler att påverka hur politiken utformar penningsystem. Digitala valutor framställs som tekniska regleringar som riksdagen får sköta för att underlätta vår vardag. Om folk vill ha det tycks sekundärt.
Det behövs en öppen diskussion om huruvida digitala valutor ska införas, och hur de ska utformas. Annars riskerar friheten att vara ett minne blott.
