En ny mandatperiod har tagit vid, en ny regering likaså, och även om partiledarskaran än så länge är intakt försökte de flesta vid riksdagens partiledardebatt på onsdagsmorgonen hitta in i sina nya roller och kläder.
Resultaten är blandade. Ulf Kristersson (M) har alltid varit en skicklig debattör, men gynnas särskilt av den tyngd som kommer med statsministerämbetet. Kristersson passar bättre i sin nya kostym, jämfört med oppositionsledarens.
Det motsatta gäller Magdalena Andersson (S), som famlar både vad gäller tonläge och innehåll. Å ena sidan vill S-ledaren vara starkt kritisk till det som hon kallar "Sverigedemokraterna och deras regering”. Å andra sidan har Andersson inlett förändringen av det egna partiet, där slutmålet är att sudda ut de viktigaste skillnaderna gentemot just Sverigedemokraterna. I en aktuell intervju med Expressen (25/10) vägrade Magdalena Andersson att överhuvudtaget rikta någon kritik mot Tidöavtalets mer omdebatterade delar, som skärpningen av migrationspolitiken och kriminalpolitikens mer repressiva inslag. Den linjen fortsatte i riksdagsdebatten, där hon i sina replikskiften med Ulf Kristersson och Johan Pehrson (L) istället fokuserade på sverigedemokraten Björn Söders uttalande om att han vill dra in stödet till ideella organisationen Civil Rights Defenders. För all del en viktig fråga att få klarhet i, men om Anderssons kritik av regeringen ska ske med det detaljfokuset blir det ingen kul mandatperiod som oppositionsledare.
Desto roligare har Nooshi Dadgostar, som är en av få som kunnat behålla rollen från den förra mandatperioden – den i ständig opposition. Dadgostar vill fortsätta förvandla V till ett fullfjädrat vänsterpopulistiskt alternativ, och hon håller inte tillbaka i den ambitionen. I riksdagsdebatten svingade hon vilt, menade att välfärden är underfinansierad till bristningsgränsen (Sverige har världens femte högsta skattetryck) och anklagade ministrar för att vara korrupta. Det är bitvis underhållande, bitvis över gränsen, men det måste till sist betraktas som ett försök att undslippa den irrelevanta tillvaron i skuggan av Socialdemokraterna.
C-ledaren Annie Lööf gjorde trots sin kommande avgång en stark insats. Även hon trivs bra i en fri mittfältsroll där man kan ifrågasätta SD-inflytandet till höger och det bristande Ukraina-stödet till vänster. Det var kanske en viktig detalj att många socialdemokrater applåderade under Lööfs inlägg. När partiledarna ska hitta nya roller för sina partier är S-ledningen livrädd för att Annie Lööfs efterträdare skapar ett C som kan samarbeta även högerut. Det ironiska är att S samtidigt – genom att mer eller mindre skriva under Tidöavtalet för egen del – eliminerar Centerpartiets bästa argument för att hålla till vänster. Om migrationspolitiken blir lika stram och kriminalpolitiken lika hårdhänt oavsett block växer snarare argumenten för C att återvända till borgerligheten, där det är lättare att få igenom arbets- och bostadsmarknadsreformer, skattesänkningar och ett starkare skydd för äganderätten. Det är en illustration av att Socialdemokraterna, mer än något annat parti, är vilset i sin nya roll. Oppositionskostymen passar dåligt på ett parti byggt för makten.
