Januaripartiernas ekonomisk-politiska talespersoner lär inte komma överens om en stor skattereform innan valet.
Januaripartiernas ekonomisk-politiska talespersoner lär inte komma överens om en stor skattereform innan valet. Bild: Fredrik Sandberg/TT

En bred skattereform, eller flera smala?

När en bred skattereform allt mer framstår som omöjlig finns ändå många chanser att göra skillnad i det lilla.

ANNONS

“[Skatte]reformen ska öka sysselsättningen och antalet arbetande timmar med sänkt skatt på jobb och företagande, bidra till att klimat- och miljömål nås, stärka Sveriges konkurrenskraft, utjämna dagens växande ekonomiska klyftor …”

I en lång rad bisatser sätter januariöverenskommelsen upp mål och effekter som ska uppnås av en bred skattereform.

Förhoppningen är att man ska genomföra något som liknar den på många sätt epokgörande skattereformen som genomfördes i början av 1990-talet: “århundradets skattereform” lyckades både sänka skattetrycket – även om det delvis var ett resultat av alltför optimistiska beräkningar – och göra systemet enklare och rättvisare.

Sedan dess har effekterna har vattnats ur, undantag har införts och samhället har förändrats. Det är därför januaripartierna kommit överens om att genomföra en ny, bred reform i samma linje, och gett nationalekonomen Klas Eklund i uppdrag att ta fram ett förslag.

ANNONS

Eklund presenterade sin rapport i november och fick välförtjänt beröm för välavvägda förslag. Ändå framstår det, som nationalekonomen Andreas Bergh skrev om i DN (15/11), som mycket osannolikt att partierna når fram med en reform. Varför?

För det första kanske för att det är betydligt lättare sagt än gjort att få till stora reformer.

Som statsvetaren Peter Santesson visat i rapporten “En palett av strategier: århundradets skattereform” (Ratio, 2011) gällde det även 90-talsreformen.

Den föregicks av många års förberedelser, politiskt spel och utredningsarbete. Samtidigt som Socialdemokraterna i valrörelsen 1988 attackerade Folkpartiet för att vilja “sänka skatten för de rika” arbetade S-tjänstemän med internt material som skissade på sänkta marginalskatter.

För att blidka LO-kollektivet sökte man efter valet strid med Moderaterna och förhandlade med Folkpartiet om den så kallade “LO-puckeln”, en av få särregler i reformen som innebar att grundavdragets storlek varierade med inkomsten.

Alla skattereformer, hur rationella och rättvisa de än är, kommer alltid att präglas av konflikter mellan allmänintresse och särintresse, av kvällstidningar som räknar fram “vinnare och förlorare” och av politiker som räds väljarnas vrede.

Detta, mycket mer än rätlinjiga diagram och tabeller, är det som gör en reform möjlig eller omöjlig. Och det gäller i än högre utsträckning i ett polariserat politiskt landskap. Vem kan se Socialdemokraterna sänka den statliga inkomstskatten kraftigt, och därmed låta Vänsterpartiet härja fritt? Vem vågar ställa sig bakom en aldrig så försiktig ny fastighetsskatt, och se Moderaterna eller för den delen Sverigedemokraterna kampanja i villakvarteren?

ANNONS

När en bred skattereform allt mer framstår som omöjlig finns ändå många chanser att göra skillnad i det lilla. Det behövs trots allt inte någon stor reform för att fortsätta sänka inkomstskatterna, för att minska bolagsskatten eller göra annat som stärker svensk konkurrenskraft.

Skattebasen kan gradvis flytta från arbete och kapital till konsumtion utan en jätteutredning. Man kanske inte lyckas med allt på en gång, men får å andra sidan mer överskådliga förändringar och färre oförutsedda effekter. I brist på en bred skattereform är det värt att försöka få till flera smala.