En av de främsta borgerliga förhandlingsvinsterna i januariavtalet var punkt 44, där partierna kom överens om fri hyressättning i nybyggnation. Att hyresnivåerna på bostäder inte regleras av utbud och efterfrågan gör Sverige till en anomali i den industrialiserade delen av världen och är den kanske mest framträdande kvarlevan från tiden när Sverige inte ville välja mellan marknadsekonomi och planekonomi. Inte minst är det den helt dominerande förklaringen till de bostadsköer som ofta sträcker sig över år, i vissa fall decennier.
Reformförslaget är försiktigt utformat eftersom det inte påverkar hyresnivåerna för befintliga hyresgäster – tanken har konsekvent varit att allmännyttans bruksvärdesprincip fortsatt ska gälla för det befintliga beståndet av hyresrätter.
Men att hyressättningen endast skulle bli fri i nyproduktion hindrade inte Hyresgästföreningen från att kavla ut omfattande skrämselpropanda, där rena lögner blandades med vinklade halvsanningar om hur förslaget skulle leda till chockhöjda hyror för samtliga hyresgäster – oavsett om de sitter på ett nu gällande hyreskontrakt eller inte. Vänsterpartiet hoppade på samma linje och gjorde frågan till ett ultimatum om regeringens fortsatta förtroende under förra sommaren.
Moderaterna och Kristdemokraterna, som förvisso var (och är) för förslaget, ville tillsammans med Sverigedemokraterna avsätta regeringen av andra skäl. Statsminister Löfven avsattes några dagar och Annie Lööf (C) meddelade att man övergav kravet på att verkställa punkt 44, varför Vänsterpartiet åter kunde rösta för Löfven som statsminister.
Tre av fyra partier i det nya regeringsunderlaget är nu för att förverkliga förslaget, och eftersom det redan har utretts är allt som egentligen krävs ett enkelt riksdagsbeslut. SD behöver förstås också vara med på tåget, men det lär inte vara en omöjlighet.
Förslaget är ingen mirakelkur som snabbt löser problemen på bostadsmarknaden. Men det är ett pragmatiskt steg i rätt riktning som kommer att öka såväl det kommunala som det kommersiella intresset för att bygga hyresrätter och därmed minska bostadsbristen. Eftersom priset sätts på marknaden kommer det vidare inte finnas samma incitament att hålla hårt i sitt förstahandskontrakt, vilket kommer leda till högre rörlighet på bostadsmarknaden och därmed kortare köer.
På sikt finns det dessutom skäl att anta att reformen kommer att minska den omfattande svarta andrahandsmarknaden där förstahandshyresgäster kan sko sig på sin artificiellt låga hyra genom att ta ut ockerhyror från andrahandsgästerna. En Timbrorapport av nationalekonomen John Norell från 2018 visar att hyrorna med nuvarande system är högre i Stockholm än i många andra europeiska huvudstäder, när man räknar med priserna på andrahandsmarknaden.
Många reformer måste till för att få ordning på svensk bostadsmarknad – inte minst när det kommer till att korta tillståndsprocesserna för bygglov. Dessa reformer kommer dock behöva malas i byråkratin i några år innan de kan bli av. Men punkt 44 är färdigmalt och kräver bara ett riksdagsbeslut för att förverkligas. Låt inte denna nödvändiga och fruktbara strukturreform snubbla på mållinjen och förbli en skrivbordsprodukt.
