Véronique Hammerer, medlem i nationalförsamlingen.
Véronique Hammerer, medlem i nationalförsamlingen. Bild: Jesper Ahlin Marceta

Matilda Molander: En kvinna måste le om hon ska lyckas ta sig till toppen

Det blev stor uppståndelse när Emmanuel Macron efter valsegern utsåg en kvinna, Élisabeth Borne, till premiärminister. Men hur står det till med jämställdheten i Frankrike? I samarbete med idétidskriften Liberal Debatt skriver Matilda Molander om en republik där kvinnans plats är i hemmet, eller åtminstone inte i politiken.

ANNONS

– Fransmän är inte vana vid att gå ett steg bakom sin kvinna. Det behöver de göra om det är hon som är politikern.

Det är en regnig torsdagsförmiddag på landsbygden i Gironde. Vi sitter på ett kafé och pratar om jämställdhet i politiken med de lokala macronanhängarna och politikerna Soraya Marchiaro, Véronique Hammerer och Henriette Dufourg-Camous.

De berättar om en politisk verklighet där det fortfarande är svårt att ta sig fram som kvinna.

– Frankrike är ett land där mannen är väldigt dominerande. Om det är flera män i ett rum så pratar de med varandra och struntar i eventuella kvinnor, särskilt om man som jag är 158 centimeter lång… Men jag fräser ifrån när de vänder ryggen till! Då har de inget annat val än att skärpa sig, berättar nationalförsamlingsledamoten Véronique Hammerer. Hon blev själv politiker först för fem år sedan och förklarar att det är trögt att få kvinnor att engagera sig politiskt.

ANNONS

– Det är komplicerat. Jag ordnade ett möte för kvinnor för att få fler att engagera sig politiskt. Det kom ungefär 60 personer, men många av dem sa att “jag kan inte engagera mig, jag måste ta hand om barnen”, eller “jag måste tänka på min man”.

Hon förklarar att bristen på kvinnor i fransk politik beror på två saker: Männens attityd, och kvinnornas.

– Kvinnor i allmänhet tror inte att de är tillräckligt kompetenta och man måste stötta dem och försäkra dem om att de kommer att klara det för att de ska våga ta sig an ett uppdrag.

Fransyskorna fick rösträtt sent – 40 år efter finskorna och 25 år efter svenskorna. Inte förrän efter andra världskriget 1945 tog de första 33 kvinnorna plats i nationalförsamlingen. De utgjorde då knappt 6 procent av ledamöterna, och andelen kvinnor skulle fortsätta att pendla kring ungefär samma nivå i ytterligare 50 år. Det dröjde ända till 1997 innan andelen kvinnor i nationalförsamlingen passerade 10 procent. Vid samma tid i Sverige var 40 procent av riksdagsledamöterna kvinnor.

Fransyskornas bristande politiska självförtroende till trots beror inte den låga andelen kvinnliga politiker på en brist på kandidater. Det har varit 40 procent kvinnor bland kandidaterna till den franska nationalförsamlingen i tjugo år, men det blev inte 40 procent kvinnor bland ledamöterna förrän 2017.

ANNONS

Förklaringen till att det skedde en förändring då är att Emmanuel Macrons parti La République En Marche lade sig vinn om att ha åtminstone nästan lika många kvinnor som män bland sina kandidater – och vann hälften av platserna.

Engagemanget för jämställdheten märks också i politiken, menar hans anhängare.

– Macron har gjort en stor insats för jämlikheten mellan kvinnor och män genom att ge rätt till 25 dagars pappaledighet. Det är en fråga om jämlikhet mellan kvinnor och män, säger den gravida lärarinnan Soraya Marchiaro passionerat och fortsätter:

– Kvinnor i Frankrike arbetar inte eftersom de är hemma och tar hand om barn!

Hon tror knappt sina öron när vi berättar om den svenska föräldraledigheten och pappamånaderna, och konstaterar att Frankrike fortfarande har lång väg att gå.

Hennes kollega Henriette Dufourg-Camous som är pensionär och har varit engagerad i kommunpolitiken i decennier konstaterar samtidigt att mycket har hänt, och berättar dråpligheter från tiden då hon var enda kvinnan i kommunen.

– Till exempel när jag satt i bostadsnämnden och vi diskuterade arkitektens förslag på nya allmännyttiga bostäder och jag påpekade att det saknades plats för kylskåp och tvättmaskin. De bara gapade, det hade de aldrig tänkt på.

Att det är bättre betyder dock inte att Madame Dufourg-Camous är nöjd.

ANNONS

– Nu är det mer kvinnor i politiken, men så snart det handlar om något viktigt är det bara män. Till och med Macron som är så för jämställdhet omgav sig bara med män inför slutdebatten i TV. Kvinnor måste ta plats!

Upplysningens land har fortfarande aldrig haft en kvinnlig president

När man följer fransk politik är frånvaron av kvinnor slående, och det blev en stor nyhet att Macron utsåg en kvinna till premiärminister. Visserligen var hälften av ministrarna i regeringen kvinnor även innan, men män har haft alla de tunga posterna. Premiärminister, finansminister, inrikesminister, justitieminister, under Macrons första fem år vid makten var de alla män. I tv och radio kommenteras deras uttalanden av expertkommentatorer, som till övervägande del är män. Det politiska samtalet domineras av män.

I årets val var bara fyra av tolv presidentkandidater kvinnor. De stora traditionella partierna, Socialisterna och Republikanerna, gick visserligen båda till val med en kvinna i täten. Men när rösterna var räknade hade de fått 1,8 respektive 4,8 procent av rösterna.

En kvinna lyckades dock ta sig till sista omgången i presidentvalet – Marine Le Pen. Efter valet 2017 skylldes hennes förlust på att hon varit för aggressiv och okvinnlig, och i årets valrörelse var det tydligt att kritiken hade bitit. Hon klappade söta djur, gullade med små barn och förklarade politiska ställningstaganden med sin erfarenhet “som mamma”. Det räckte inte ända fram, men en bra bit.

ANNONS

Upplysningens land har fortfarande aldrig haft en kvinnlig president, och det är tydligt att Frankrike har stora kulturella problem som hindrar kvinnor från att ta del i beslutsfattandet på samma villkor som män.

“Macho-kulturen” är dock inte hela förklaringen. Frankrike har fortfarande varken avskaffat sambeskattningen eller ordnat förskola åt alla barn – reformer som var avgörande för att kvinnor skulle ta plats i det svenska beslutsfattandet. Om kvinnor inte arbetar för att de är hemma och tar hand om barn, hur ska de då hinna med en politisk karriär? Ett jämställt samhälle behöver män som går ett steg bakom, och kvinnor som både får och har tid att gå i täten.

ANNONS