Över 30 000 människor i Sverige lever i hemlöshet, enligt Socialstyrelsens senaste nationella mätning från 2017. I rapporten "Hemlös 2021”, släppt i veckan, menar Stadsmissionen att man inte sett några tecken på att den siffran sjunkit på de fem år som passerat.
Det är en hög nivå, en ökning jämfört med antalet hemlösa som fanns under 2000-talets första decennium. Samma period har andelen av hemlösheten som har grund i missbruk eller psykisk problematik minskat från 80 till 60 procent. Den så kallade strukturella hemlösheten har ökat: det är idag fler som står utan hem för att helt enkelt inte klarar att ta sig in på bostadsmarknaden.
Hemlösheten har inte längre samma starka koppling till sociala problem. Istället är den ofta ett symtom på en bostadsmarknad ur balans. Milslånga köer till hyresrätter, skyhöga priser på bostadsrätter och en andrahandsmarknad med upptrissade priser har skapat en ohållbar situation, som därtill drabbar ekonomiskt svaga hushåll värst. Utan ökat byggande kommer problemen inte att lösas.
Det vore en underdrift att kalla marknadshyror för en kontroversiell fråga här i Sverige, när den fällt en regering. Men det är en reform som är väl värd att överväga, och inspiration bör hämtas österifrån. I Finland har man lyckats kombinera den framgångsrika avregleringen av bostadsmarknaden som genomfördes på 1990-talet med en social bostadspolitik som lett till kraftigt minskad hemlöshet.
Intressant är att Stadsmissionen i sin rapport förespråkar konceptet Bostad först, och gläds över ett ökat intresse på riksnivå för modellen. Bostad först har under lång tid använts lokalt i Sverige och har också varit framgångsrikt i Finland. I det senare sammanhanget är dock modellen svår att isolera från finsk bostadspolitik i övrigt.
Marknadshyror står inte i motsättning till fungerande insatser för bostadsmarknadens svagaste, tvärtom blir det lättare att bedriva en social bostadspolitik med ett bostadsbestånd i balans. Med mindre brist på bostäder finns helt enkelt större möjligheter att hitta hem åt hemlösa, och steget från ett stödboende till den ordinarie marknaden blir betydligt enklare. Punktinsatser från såväl kommuner som ideella föreningar kan hjälpa hemlösa med det mest akuta, men långsiktigt kan problemet bara lösas av en kraftfull bostadspolitik. Den strukturella hemlösheten existerar inte i ett vakuum, utan är det sorgligaste tecknet på hyresregleringens misslyckande.
