Vilken skillnad fyra år kan göra. En mandatperiod som inleddes med att Centerpartiet och Liberalerna lämnade Alliansen för att försöka driva Socialdemokraterna i liberal riktning slutar med att dessa båda partiers företrädare – Martin Ådahl och Mats Persson – debatterar mot varandra i riksdagens budgetdebatt, med C till vänster och L tillbaka till höger.
Centerpartiets beslut om att stödja den socialdemokratiska budgeten utan några större eftergifter fick – ihop med den omdebatterade pensionsfrågan – mycket uppmärksamhet i veckan som ledde fram till budgetomröstningen. Och visst är det värt att fundera över; glidningen är inte liten.
Januariavtalets logik var att liberala reformer skulle kunna drivas igenom av en S-regering tack vare att riksdagen i den ekonomiska politiken lutade starkt åt höger. Sedan gick den tänkta hävarmen av. Vilka förutsättningar finns nu kvar att tvinga S till någonting? Moderaternas Elisabeth Svantesson frågade Ådahl om han kan lova att inte höja skatten på jobb och företagande, att inte införa någon fastighetsskatt, arvsskatt eller förmögenhetsskatt som en del av ett vänstersamarbete. Det lovade Ådahl, men möjligen har Nooshi Dadgostar (V) och finansminister Mikael Damberg (S) något att anföra innan sista ordet är sagt.
Regeringen har aviserat att en extra ändringsbudget kommer för det pensionsförslag som debatterats de senaste veckorna, och som fälldes på att ha lämnats in för sent. Budgeten blir därför inte fastställd förrän tidigast nästa vecka, givet att S lyckas få stöd av politiska vilden Amineh Kakabaveh.
Redan nu kan man dock summera mandatperiodens politiska innehåll, och det blir inte en för regeringen smickrande sammanställning. För all del har en del av förutsättningarna varit svåra, med en pandemi och ett krig i närområdet. Att vårdköerna blivit värre sedan 2018 är i det avseendet begripligt.
LÄS MER:Höjda pensioner kan klubbas före midsommar
Men vårdköerna växte varje år även innan pandemin, och även om energikrisen förvärrats av kriget i Ukraina eldade vi olja i reservkraftverken långt innan februari 2022. Det är inte pandemins fel att brottsutvecklingen de senaste åtta åren varit bedrövlig, eller att arbetslösheten – särskilt inom utsatta grupper – är hög, tvärtemot regeringens löften.
S och C kan möjligen peka på den stora reformen av arbetsrätten och omställningsstödet som en framgång, även om effekterna ännu är oklara, men i övrigt lyser framstegen med sin frånvaro både ur liberal och ur socialdemokratisk synvinkel. Regeringen är reformmässigt och parlamentariskt svag, och det förändras inte av en mandatperiod till. I september bör den bytas ut.
